Clara Lee Lundberg har skrivit en artikel i Dagens Ect. (13 april) som i ett avseende är tänkvärd. Hon börjar visserligen med begreppet mansplaining och kopplar det till det enligt henne närbesläktade fenomenet att män inte kan ställa frågor till kvinnor. Och hon tycker sig ha sett ett exempel på detta i en debatt där hon varit moderator. En man i publiken har pratat mycket utan att komma fram med ett fråga till panelen.
Från början betydde mansplaining att en man förklarade saker för kvinnor som dessa kvinnor själva var experter på. Sedan dess har det utvidgats till alla självsäkra män som pratar utan att lyssna på kvinnor. Alltså även till fall där kvinnor inte nödvändigtvis är de mest insatta.
Men jag har inte så säker på att det relaterade fallet har någonting med man- kvinna att göra. Varje debattledare har sedan urminnes tider haft besvär med människor i publiken som pratar för länge. Och att det de säger varken har relevans eller mynnar ut i någon fråga. Jag har mött sådana i Lund och själv hade jag besvär med en man när jag en gång satt som moderator i Alingsås. Hur avbryter man dessa stackars förvirrade långpratare utan att såra dem? Att vara förvirrad är inte förbehållet män, där tycker jag det väger lika mellan könen, men det krävs kanske manligt självförtroende för att hålla på i det oändliga. Om det nu är där skon klämmer.
Så det handlar nog inte om att män har svårt att ställa frågor till kvinnor. Mera om en brist på disciplin och självdistans som drabbar medmänniskorna oavsett kön. Det är tveksamt om det kan kallas mansplaining och handlar definitivt inte om det ointresse för kvinnor, som gör att män privat hellre pratar själva. Kräver att bekräftas utan att ha någon vilja att själva bekräfta.
Nu tycker Clara Lee Lundberg att andra kvinnor verkade anse att hon var för hård när hon snäste av mannen, som det tydligen bekom illa. Vad kan denna brist på kvinnosolidaritet bero på?
Den springande punkten är väl heterosexualiteten. ”De är inte villiga”, säger hon om de heterosexuella kvinnorna, ”att förlora eventuellt erotiskt kapital i det heterosexuella attraktionsspelet. En kvinna som är rak och kompromisslös blir lätt persona non grata bland männen och det är ju olyckligt om hon åtrår män. Det gäller helt enkelt för heterokvinnor att hålla sin attraktionspotential i skick och och uppfattas som ofarliga, okritiska, presumtiva framtida partners.”
Det ligger någonting i detta. Även om det inte alltid är så krasst och så i inskränkt mening beroende av sexualiteten. Om man vet och drömmer om att den människa som kommer att stå en allra närmast är en motköning, så blir ens empati mindre enkelriktad. Men är det det som är drömmen, så är det för den heterosexuella feministen inte heller så farligt att vara kritisk och skarp. Det kan tvärtom vara ett bra medel att skrämma bort fel sorters män.
Men visst finns det risk för att heterosexualiteten försvagar kvinnokampen. Kampen för rättvisa och jämställdhet är viktig, även om det kanske inte betyder att man i varje konflikt bör ta kvinnans parti. Humanitas behöver inte alltid betraktas som en svaghet, ens hos kvinnor. Och livet är kort också för en feminist.
Kvinnokampen är en del av livet. Men bör den vara allt som är fallet?
18 april 18