Så är jag hemma igen från min långa, fantastiska resa. Jag tycker det är lite kul att jag reste i sydstatsförfattarnas spår. Andra svenska intellektuella åter till New York och imponeras storligen. ”Här skulle man bo i stället för i bondhålan Stockholm”, skriver de och gör sig lite breda bland kollegorna genom att ha större perspektiv. Och själv åker jag till små orter som fostrat stora författare. New Albany och Columbus i Mississippi. Monroeville i Alabama. Hannibal i Missouri. Och jag tänker på Vaggeryd och Forsheda. Fast det är väl inte så långt från Ljungby eller Sävsjö heller. Det ger en underbar hemkänsla. Jag hade väntat mig att landskapet skulle se ut som Grekland eller Italien och så liknar det mer Småland än Skåne. Mina förväntningar var tydligen bort i tok och frågan är hur mycket jag kan lita på mina ögons vittnesbörd. Här måste finnas stora skillnader som jag inte kan upptäcka. Men denna behagliga marsdag i Alabama får mig ändå att tänka på en junidag i Vaggeryd.
Jag undrar hur stor Harper Lee är? Det vill säga anses vara. När kultursidorna i Sverige började skriva om henne som en stor författare, hade hon levt ett ganska undanskymt liv. Christina kom att tänka på henne när vi hittade en gammal Det bästas bokval på ett vandrarhem i Glasgow 2009. Och mindes att hennes pappa hade läst henne. Sedan läste vi båda To kill a mockin´ bird och jag förundrades över hur bra den var. Och plötsligt skriver den ena kulturskribenten efter den andra samma sak. Och så kom ju utgivningen av och debatten om Ställ ur en väktare. En svensk kvinna som vi träffar i Memphis säger sig dock ha läst Harper Lee i skolan. Det är just ett sådant författarskap, tillgängligt, engagerande och lättläst, som man sätter i händerna på unga människor. Så några lärare har tydligen aldrig glömt bort Harper Lee. Och gjort att unga människor, obekymrat ointresserade av litterära hierarkier, har kunnat få väsentliga läsupplevelser.
Mannen i receptionen på motellet påstår att Gregory Peck har bott på motellet. Det är förstås en myt. Men man kan tänka sig att det var en stor sak för lilla Monroeville att få besök av en hollywoodcelebritet. Den lilla stadens lokala succeförfattare tedde sig rimligen mindre märkvärdig. Men boken skulle bli film med Gregory Peck i huvudrollen, därav hans besök.
Det lilla museet hyser alltså både Harper Lee och hennes barndomskamrat Truman Capote. Vi har mest material om Capote, säger föreståndarinnan, ty han var redan död när museet blev till. Själv har jag inte läst ”Med kallt blod”, jag tycker inte om brott och inte så mycket om dokumentärromaner heller. Men Gräsharpan tycker jag är en fin liten bok. Och i den volym av Frukost på Tiffanys´ som jag också läst finns en novell ”Ett julminne” som jag tycker är rörande. Nu ser jag att en av de centrala gestalterna i Gräsharpan har samma förebild som huvudgestalten i ”Ett julminne”.
Det är väl ohjälpligt att Capote kommer till korta om man jämför honom med Harper Lee. Men den förfallne skvallerskribent som skrev ”Bönhörd” var uppenbarligen en gång en författare med betydande kvaliteter.
3 april 17