Det är inte alltid lätt att se vad som sker i det som synes ske. Men ibland blir man rädd.
Rädd över Erik Helmersons belåtenhet i DN (11 dec.) över att man äntligen diskuterar immigrationspolitiken utan hänsyn till SD. I detta kan man kanske instämma. Bakgrunden är dock hans förtjusning över att de nynya moderaterna tar avstånd från Fredrik Reinfeldt och hans öppna hjärtan. I stället för att föreslå strukturförändringar vädjade Reinfeldt till moralen, menar man. Vilket var strutspolitik. Och i detta instämmer Helmerson. Et tu, Brute!
Och häri ligger knuten. Fredrik Virtanen i Aftonbladet har fått mycket på skallen för att han talade om invandringen, som om den inte behövde innebära uppoffringar. Reinfeldt var ärligare. Det kommer att innebära uppoffringar, men vi skall göra det ändå. Så är det väl rimligt att tolka hans öppna hjärtan.
Man är glad för Ola Andersson (7 dec.) och Mikael Byström i DN (10 dec. )och Per Svensson i Sydsvenskan (11 dec.) som står fast.
Susanna Sjöstedt i Dala-Demokraten (10 dec.) ger röst åt de socialdemokratiska gräsrötterna. Hon opponerar mot Virtanen och ger alltså Fredrik Reinfeldt rätt i så måtto att han ser att invandringen får konsekvenser. Men tillägger att om man måste förändra den svenska modellen så är det oacceptabelt. Alltså om uppoffringarna blir så stora så är det bättre att stänga flyktingarna ute. Det blir kontentan av vad hon säger.
Per Svensson har också med, lite försiktigt på slutet, att det nog krävs vissa strukturförändringar. Det tror alltså Susanne Sjöstedt också men finner dem oacceptabla. Hon talar om det ödesdigra i att ”vi från olika håll pressas att börja kompromissa om vilken välfärd, omsorg, levnadsstandard och arbetsrätt alla förtjänar”. ”Ska ersättningsnivåerna till asylsökande sänkas ytterligare, vilket vissa föreslår nu, ja då kommer snart kraven att socialbidragsnivåerna nog bör anpassas därefter”. Sänks bostadsstandarden för de inkommande kommer den också att sänkas för svenska låginkomsttagare. Kort sagt, försämringarna kommer också att drabba oss.
”Att klumpa ihop vanliga oroliga svenskar (och de är många) med uttalade rasister, ja det känns ju bara så himla korkat”, skriver Susanna Sjöstedt. Det har hon helt rätt i. Jag har hela tiden skilt rasister från egoister. Egoister i den meningen att de ser till sitt eget främst.
Tidigt såg också jag nödvändigheten av strukturförändringar. Men man bör ju ange hur dessa förändringar skall se ut. Det kan låta harmlöst med strukturförändringar, men är det inte. Så långt har Susanna Sjöstedt förvisso rätt. Det var säkert därför Reinfeldt inte föreslog några reformer.
Mycket riktigt säger en klok kolumnist i Sydsvenskan, Fairooz Tamimi (6 dec.), att vad som krävs är kreativitet. Columbi ägg är att hitta förändringar som löser problemet utan att alltför mycket går förlorat. Att den ekonomiska ojämlikheten ökar är givetvis inte önskvärt, men det är kanhända det pris som får betalas. Värre är det om ojämlikheten i makt ökar. Har man ett låglöneproletariat att spela med, får arbetstagarna svårt att hävda sig. Man kunde ju också ge sig på de mest välbeställda, men det lär ju ha fruktansvärda konsekvenser. Enligt vad sakförståndiga ekonomer sagt sedan 80-talet.
14 dec.15