Förskräckande litteratur
Jag läser Aase Bergs försvar av sin recension av Nikanor Teratologen och jag kommer att tänka på så mycket annat.
Det är alltså en hyllad författare, som avslöjats som antisemit på nätet. Hans haussade böcker var uppenbart en gestaltning av inhumanitet och fördomar. Och nu frågar sig allvarliga män, hur tänkte recensenterna?
Saken är naturligtvis intrikat. Det är ganska enkelt med stora nazistiska konstnärer som Leni Riefenstahl och Louis- Ferdinand Céline. Där är det bara att erkänna deras storhet, fundera över sambandet mellan form och innehåll och fundera på hur ideologin färgar framställningen. Fascistiska idéer är också motsägelsefulla, folkligt och förakt för massorna, småborgerlig moral och övermänniskomoral, lydnad och självhävdelse. Och då kan du ju vara lämpligt att fundera kring vad för sorts fascist författaren är.
Det är värre när man inte vet något om författaren och får den mänskliga ondskan och fördomsfullheten gestaltad. Men man bör åtminstone ställa frågor om författarhållningen. Vi lever i ett humant och civiliserat land. (Jag menar väl egentligen att vi har ett så humant och civiliserat offentligt samtalsklimat, vilket möjligen är något annat.) Eftersom det är så, utgår man som kritiker lätt från att författaren egentligen inte menar att sympatisera med sina gestalter. Han vill provocera eller gestalta en obehaglig verklighet. Men man bör som kritiker naturligtvis ge sig i kast med innehållet. Jag har inget minne av hur recensenterna lät, men det framgick ganska klart att det var en innehållsligt obehaglig bok. Mycket mer kan man väl inte begära av dem. Avstånd kan man ju ta själv.
Men det jag tänker på är Aase Bergs hållning. Hon vill inte be om ursäkt. Dessa gräsligheter kan knappast vara någon reklam för nationalsocialismen, menar hon. Det är jag inte så säker på. Många tilltalas av en ondska som inte döljer sig. Själva cynismen känns som en befrielse. Äntligen hyckleriet besegrat! Men man får nog inte hata hyckleriet så mycket att man bejakar sin inre varg. Det finns ett samband mellan vilja, förnuft och känsla. Man är inte ett hjälplöst offer för sina dåliga sidor. De gamla antika moralfilosoferna hade rätt. Körsvennen kan tygla sin vagn.
”Jag tänker inte hindra skönlitteraturen från att gestalta fascism från fascismens håll”, skriver Aase Berg. Nej, hindra, men man kan och bör ju förhålla sig kritisk till fascismen. Nietzsche var ingen småborgare. Småborgaren i fascisten vill ha en tvättad litteratur. Men bevare oss för nietzscheanerna utom och inom nationalsocialismen!
21 juli 16
6 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Exklusiva krusbär?
Nästa inlägg: Pihl i det blå
Den känsliga punkten för Aase Berg är nog denna: hon recenserade (och berömde) endast boken, men idag uppfattas recensioner ofta som omdömen om författarens/ kreatörens person, bakom verket. I alla fall om det skulle bli konflikter och bråk kring boken eller personen - i detta fall har båda varit kontroversiella, liksom med Stig Larsson. Den här dubbelheten är Aase Berg säkerligen medveten om, men hon kan inte gärna påpeka den offentligt utan att hamna i en mycket obekväm situation och dessutom s a s snöpa sig själv som kritiker. Vi har ju ett kulturklimat numera där kritikerna är yviga smakdomare snarare än personer som antas syssla med självuppgörelser, historiska och filosofiska analyser som en del av sin verksamhet, så att erkänner man en sådan här bom så har man nog förverkar en hel del av sitt "symboliska kapital" som kritiker.
Dessutom beskrivs antisemitism idag ofta som något som stinker så hårt att det är närmast omöjligt att missta sig på det. En utslungad beskyllning för förtäckt judehat kan inte gärna tas tillbaka, den kan också vara mycket svår att försvara sig mot, den är (kyligt uttryckt) ett utmärkt attackvapen - och omvänt blir det då graverande att ha frikänt en författare eller filosof från antisemitism, om det senare skulle visa sig att rötan fanns där i alla fall.
Och apropå den här glidningen mellan att hylla en bok och att hylla eller smöra för dess författare som person (och omvänt) så är det ju något som Aases hemmaplan DN Kultur och de andra stora kultursidorna ägnar sig åt mest hela tiden. Att Nikanor T. då från början var en blank pseudonym (och tekniskt sett frikopplad från sina verk) spelar ingen roll när diskussionen ändå gäller författarens person. Skulle Aase Berg avsvära sig rätten att komma med personomdömen om författare utifrån deras böcker, och dessutom kräva att andra skulle följa hennes exempel, så finge hon nog söka sig en ny karriär.
Nej, jag tycker inte att de få sidor jag läst av "Äldreomsorgen" var särskilt bra eller nyskapande. Men Aase Bergs verkliga problem är ju inte huruvida det var en bra bok. Det handlar om motsägelserna i hur kritikernas uppgift i praktiken ses idag - och hur de själva är med och formar den där kritiker-diskursen.
Har du läst boken?
Jag har, och anser inte att den tillför världslitteraturen någonting, den är inte ens underhållande. Förutom några bilder av förfallna lador som är vackra i sig men inte originella på något sätt talas det dialekt, används könsord samt rabblas tyska boktitlar, för se, mitt i allt spekulativt barbari och alla sexuella perversioner är morfar minsann en beläst herre. Det är emellertid jag också, och jag hänvisar till den välkända sagan om kejsaren och hans nya kläder.