Knappt har jag skrivit om Katarina Frostensons K så kompletterar Expressen på nyhetsplats med kronprinsessans replik. Det är ju så att Katarina Frostenson i sin bok mycket talar om de psykologiska motiven till att man angriper den oskyldige Kulturprofilen. Men inte alls berör hans eget agerande. Utom på en punkt. När han tog sig förbi majestätet. Då tog han henne i armen, eller på sin höjd snuddade vid hennes midja. Jag påpekade att välvilja eller illvilja här lätt kan göra att man ser fel.
Nå, kronprinsessans replik när detta inträffade? Hon skall ha vänt sig om och sagt ”Å, jag trodde det var pappa”. Detta skulle enligt boken ”Svenska Akademien: Makten, kvinnorna och pengarna” gjort Kulturprofilen stolt.
Men Kjell Espmark och Per Wästberg, som är de som vittnat om majestätsbrottet, vidhåller sin version och bekräftar att repliken är korrekt återgiven. Men Kjell Espmark förnekar med emfas att Kulturprofilen blivit stolt. I stället dröp Kulturprofilen i väg och var förödmjukad. ”Det var en suveränt avfärdade replik” säger Espmark, enligt Expressen.
Detta lämnar naturligtvis ett visst utrymme för tolkningar. Bland reaktionerna på Kulturprofilen fanns också uppfattningen att han var löjlig och föraktlig. De för vilka hans makt var likgiltig och hans charm obefintlig. Det var ju mot människor i underläge han kunde skryta med sitt inflytande och använda sin makt som utpressning.
Så kronprinsessans replik kan vara ett uttryck för detta. Det kan också vara en uppriktig och spontan replik. Om någon tar i en utgår man från att det är någon som har rätt att vara intim med en. Fast det förutsätter ju en ganska respektlös pappa. Om det nämligen är Wästberg- Espmark som sett rätt.
Och hur Kulturprofilen reagerade på repliken kan man inte veta. Inte heller om det är Frostensons eller Wästbergs-Espmarks – version, som är sann. Är det den blinda hustrun som tolkar allt till det bästa? Eller är det människor som sett honom gå över gränsen så många gångar att de den här gången ser mer än det faktiskt är?
30 aug. 19