John Sjögren i Svenska Dagbladet är en skribent som med genial intuition alltid hittar den felslagna tanken. Nu kontrasterar han ärkebiskopens nej till Akademiens högtidssammankomst med Jesus kärleksfulla förhållningssätt till syndare och publikaner (18 dec.). Fallen torde dock inte vara analoga. I ärkebiskopens fall handlar det om att inte vilja förgylla inflytelserika maktmissbrukare med sin närvaro. Publikanerna hade väl förvisso både makt och inflytande men det är ändå något annat med korrumperade ämbetsmän. Man kan för allt del tycka att vissa ledamöter av akademien ter sig korrumperade nog för att vara i behov av kristlig förlåtelse. Men maktkampen pågår, vi har en impopulär falang, men ännu inte någon besegrad falang. Svenska akademien är inga syndare, deras ställning liknar mer fariséernas. Det har visserligen fått opinionen emot sig, men det man anklagar dem för är att lägga ett hyende under lasten. Den typen av maktmissbruk, helt fritt från syndamedvetande, är väl just sådant som ärliga människor bör reagera mot. Något som får profeterna att ropa.
En rimlig tolkning av den kristna hållningen är väl att man inte skall trampa på den som redan ligger. Där synden är uppenbar behöver man inte med stora ord gå till angrepp. Medan den inflytelserika makten som förnekar och bagatelliserar övergrepp faktiskt måste bekämpas. Horace Engdahl borde lämna akademien. Gör han det är allan rättfärdighet uppfylld och han bör därefter lämnas i fred och inte betraktas som en varg i veum. Han stora kunskaper bör kunna användas och han bör betraktas som vilken svensk intellektuell som helst. Det finns många egendomliga figurer i den kretsen och ingen bör uteslutas av moraliska skäl.
Detsamma gäller den lysande poeten Katarina Frostenson. Akademien har för deras skull förlorat i anseende och den bör räddas. Därför är det bra med alla markeringar mot den nuvarande akademien. Det här är något som varken kan eller bör soppas under mattan. Men det finns alltså en lösning.
I går hände det tydligen nya saker i akademiefallet. En advokatutredning har släpps som säger att det kan vara akademiens skyldighet att utesluta Frostenson. Frostensons stjärnadvokat virvlar upp en massa damm och uttalar värderingar. Det är ovuxet och liknar beteendet hos ett gäng barn, konstaterar han med strikt juridisk saklighet. Jag skall korsförhöra dem i en regelrätt rättegång hotar han med, när det gäller vittnena mot kulturprofilen om hans lösmynthet. Allmänheten torde ha sina funderingar på objektiviteten i juridiska processer. Vad är upphöjd rättvisa och vad är bara hot och makt och vapenskrammel?
Katarina Frostenson vill tydligen försäkra sig om en fallskärm om hon skall avgå. Det är magstarkt, skriver Rakel Chukri i Sydsvenskan (19 dec.). Det är knappast ett för stark omdöme. Att kräva kompensation när man gjort bort sig och därför frivilligt avgår.
Frostenson vill alltså ha ekonomisk kompensation för att kunna fortsätta sitt värv som poet. Det är givetvis akademiens uppgift att se till att värdefulla poeter kan fortsätta att skriva. Men att försöka tilltvinga sig detta genom att hota med att annars stanna kvar i akademien och därigenom skämma ut den, förefaller bisarrt.
19 dec. 18