Författarreflektion
Jag tänker på min och Per Lindströms bok Två Lund. Jag var mycket glad när jag förstod att den skulle bli verklighet. Christina Bergil, min hustru, som kommit ut med tre böcker varnade mig för att det inte skulle bli så roligt som jag trodde. Hennes erfarenheter var inte så goda. Människor behandlade hennes böcker med genans och undvikanden och bland kritiker hade hon växlande lycka. Eftersom jag själv finner dessa böcker lysande, delade jag hennes sorg. Dock är det svåra böcker, känslomässigt svåra, i en tid som ropar efter lättläst och underhållande. Att hennes första bok ”Sju vita vargar i ett träd” med sin underskruvande ironi inte gick hem hos kritikerna, må så vara. Den ser mer anspråkslös ut än den är. Den andra boken ”Den jag var innan” blev en kritikersuccé (fast DN teg och Sydsvenskan sågade). Den tredje ”Något så vackert” som kom på ett litet förlag, fick också goda recensioner. Dock recenserades hon bara i malmöpressen. Och i två landsortstidningar. Samt Kyrkans Tidning.
Själv tycker jag inte att jag har något att frukta, ty jag har skrivit för de döda. En bok om Lund ter sig inte omedelbart intressant utomlunds. Tidigare har det funnits gott om nostalgiska lundensare i uppsvensk press. Ty tiden är viktigare än platsen. Jag minns en westerbergare jag skrev i Dackekuriren och som uppskattades av min chefredaktör Åke Edwardsson, på grund av dess distans. ”Det är klart jag vet var bokcaféet ligger. Det var ju där Frans G. Bengtsson satt och spelade schack”. En westerbergare som skrevs i medvetandet om hur otroligt ointressant Frans G. Bengtsson var för den unga marxistiska 60- och 70-talsgenerationen. Ingenting kunde vara mossigare än Lundatraditionen.
Och det är i den jag levt i ett helt liv. En privat och inåtvänd borgerlig anarkist gick sina egna vägar.
Sedan dess har många vindar svept. En generation upptäckte att all denna fördjupning i de marxistiska källskrifterna var till ingen nytta. Och de revolutionära åren är nu själva föremål för nostalgi.
Och Lund har förlorat mycket av sin särprägel. Sydsveriges universitet, motvikten mot Uppsala. Nu är Lund ett av många lärosäten. Utbildning skapar ingen självkänsla, det gör endast bildning. Alla framåtsträvande journalister, även kulturjournalister, avskyr det mossiga. Som vår vidunderlige Tegnér säger: ”Hundraårig mossa betäcker hjältens ben”.
Den finns en engelsk senviktorian som skrivit en dikt om en avliden oxfordakademiker. Han är expert på Times dödsannonser, så när han själv dör blir dessa dödsannonser meningslösa, inklusive hans egen. På något sätt delar jag väl hans dilemma. Den generation jag distanserar mig från är nu den allra äldsta. Och den unga generationen har ingenting annat än sin intelligens, sin osäkerhet och sina röda kinder. Och google i stället för bildning.
20 jan. 16
11 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Om debatter
Nästa inlägg: Liberal opinion
Både Lund och Skåne har ju tappat status inom Sverige i en tid när det mer och mer är det vräkiga och nyrika Stockholm som dominerar den offentliga scenen. Ta till exempel litteraturen: för femtio-sextio år sedan kom många av tungviktarna inom litteratur och journalistik (och inom politiken) från Skåne, eller hade studerat i Lund, och en hel del andra kom från övre Norrland - och de var alla delvis präglade av detta (utan att bli inkrökt lokala). Sonnevi, Martinson, Lundkvist, Allan Fagerström, Lasse Holmquist, Ernst Wigforss, många andra. Eller norrifrån: Lars Ahlin, Sara Lidman, Lars Molin osv. Idag är läget mycket annorlunda. De enda två skånska författare jag kommer på som har tagit sig fram till en etablerad position på riksplanet under de senaste fyrtio åren, och som både haft en bred publik och setts som viktiga författare inom "den riktiga litteraturen" under en längre tid (inte bara ett par böcker) är Björn Ranelid och Jacques Werup. Båda två fick stark draghjälp av lokala medier, framför allt Sydsvenskan.
Idag finns tydligen inte den sortens starka regionala aktörer inom kulturliv och massmedier som man hade för några årtionden sedan (Malmö-TV är ett annat exempel). Och universitetet spelar inte heller den rollen. Det är Stockholm och publiken och medierna där som sätter förväntningarna.
En annan egendomlighet i lundensarens habitus är nödvändigheten av att ha en dödsfiende. Om detta berättas på sidorna 42 och 43 och det har nyligen även avhandlats här på bloggen. Jag behöver alltså inte närmare gå in på det.
Personligt och historiskt blandas i texten på ett behagligt och underhållande sätt. Att det – livet som student och studenttidningsjournalist under de akademiska åren – inte alltid var så behagligt framgår av texten, men retrospektivt spelar det inte någon större roll. Slutet gott och allt är försonat. Som Lars Westerberg skriver på ett ställe (s. 21): ”Själv följer jag stenhårt den lundensiska principen att aldrig fördärva en god historia.” Hela texten är ett lysande exempel på ett mycket framgångsrikt försök att skildra en alldeles speciell, unik livsstil. I filosofistudierna på Filosofiska institutionen vände vinden, även studiemässigt, för att skapa genuin fascination och lidelse för ämnet. Det nämns inte i texten, men jag tror mig veta att det förhöll sig så. Jag bortser nu från intresset för skönlitteratur som funnits där från barnsben. Lars Westerberg får väl rätta mig, om det är en vantolkning.
Varmt tack, broder! Sällan har en text blivit föremål för en mer intelligent och förståelsefull läsning. Och fascinationen för Per Lindströms bilder gör det lättare att se det innovativa, att Per Lindström här utvidgar sitt register. Det är bilder som sätter igång tankar.
Tuus Lars Westerberg
Att bli lundensare är enkelt enligt Lars Westerberg. ”Det är bara att skriva in sig vid universitetet.” Eller så var det åtminstone på 60-, 50- och 40-talen och tidigare. Lundensare liksom uppsaliensare var en person som studerat i Lund (”legat i Lund”) respektive Uppsala. Det var betydelsen av uttrycket. I det fallet upphörde man aldrig att vara lundensare eller uppsaliensare, om jag fattat detta rätt. Jag vet inte om det här är en evighetsrelation för akademiker i dessa universitetsstäder eller om begreppen lundensare och uppsaliensare luckrats upp nu i en situation med många universitet. Gäller det fortfarande att någon som bedrivit studier i Lund kan – eller rentav bör – kallas lundensare, medan en som studerat vid exempelvis Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar inte kan beskrivas med en enkel term? Det skulle vara intressant att veta.
Lars Westerberg beskriver noggrant de förutsättningar som måste gälla för en äkta lundensares habitus. Så till exempel beskrivs August Strindbergs feltolkningar av diverse beteenden som han möter hos sina ”kulturradikala vänner”. Den frågan ställs: ”Vad händer när djupt existentiellt allvar möter lundensisk humor? Då uppstår något som man måste vara lundensare för att uppskatta. De andra märker – lyckligtvis – ingenting.” (s. 17-19)
Jag kommer nu till Lars Westerbergs underbara text, genom vilken man förflyttas tillbaka till 60- och 70-talen och därifrån ännu längre tillbaka i tiden till ett Lund som i olika avseenden må betraktas som klassiskt. Skildringen inleds med följande ord: ”Jag bär på två Lund, ett yttre och ett inre. Jag bär på två Lund, mitt eget och de andras.” Så här finns ytterligare en dubbeltydighet avspeglad i boktiteln och dessa två upplevelser av den lundensiska miljön, den klassiska perioden och den samtida under 60- och 70-talen, tycks stå i ständig ömsesidig växelverkan i den totala upplevelsen. Det är med en närmast osannolik inlevelse Lars Westerberg närmar sig den klassiska periodens portalfigurer. Som ett exempel se t.ex. passagen på sidan 19 sista stycket som börjar med orden ”Det finns så många skuggor i Lund. Man kan se Bengt Lidforss komma ut från Lusasken, hans favoritkrog. […]”. Och så vidare till passagens slut på nästa sida.
Det är inte min mening att här relatera ens huvuddragen i Lars Westerbergs skildring; det vore en överloppsgärning. Och det är svårt att skilja ut några höjdpunkter i textmassan, eftersom hela texten är ett långsamt crescendo mot den fascinerande fabel som är dess coda (s. 65-66).
Jag besökte Lund senast för ett par år sedan, men det var ett kort besök under en dag och tiden medgav inte några längre utflykter i omgivningarna. Och stadskärnan, som vi höll oss inom med Lars Westerberg som initierad kulturhistorisk guide, har inte förändrats så mycket. Lyckligtvis. (För att undvika missförstånd bör jag dock påpeka att jag inte har något emot att förändringarnas vindar sveper över en stad och ett landskap, om blott inte för obarmhärtigt snabbt.) Många av exteriörerna, de mera exakta lokalisationerna för flera av gatubilderna, skulle jag idag inte kunna identifiera som platser i Lund: de kunde för mitt vidkommande ha varit tagna i en stad vilken som helst – i någon okänd stad. Det är kanske medvetet. På så sätt förmedlar boken en bild av dessa två Lund: upplevelsen av en unik stad med unika möjligheter, nu delvis nedsänkt i det förflutna som en sjunken katedral och bevarad i minnet genom bokens texter, och det nya, inte fullt så unika Lund som bilderna så väl, så konstnärligt skildrar. Jag känner förstås igen Domkyrkan (s. 38), Clemenstorget (s. 32 och 36), Mårtenstorget (s. 33 – 34 och 73) och framför allt järnvägsstationen, Lund C (s. 30 och 40-41). Den senare verkar inte ha förändrats alls. Arkiv för dekorativ konst, som grundades av Ragnar Josephson och där jag en gång hört honom föreläsa över Henri Matisse, har bytt namn till Skissernas museum, konstaterar jag (s. 23).
Om boken ”Två Lund”
Jag läste den för andra gången igår. Det var tur för oss som befann oss i Lund under samma tidsperiod att Lars Westerberg fick uppdraget att skriva texten och därmed också chansen att ge sitt perspektiv, sin unika syn på Lund. Skillnaden mellan de två tidsbilder denna vackra bok – Per Lindströms fantastiska bildsvit i impressionistiska svep över det nutida Lund och den personligt lundensiska upplevelsen av svunna epokers Lund i det historiska minnet speglad i skribentens egen erfarenhetssfär – blir till ett spänningsförhållande mellan nutid och dåtid. Det gör på ett sätt boken unik. Per Lindström koncentrerar sig ofta på den över tid skiftande stadsbilden – som inslaget av tiggare och gatumusikanter, även omnämnt i texten (s. 63) – och har i sin kameralins fångat vyer av ett inom andra områden än de traditionellt lärda och lärdomshistoriska, expanderande Lund; jag tänker exempelvis på det nya Max IV-laboratoriet, en så kallad synkrotronljusanläggning för forskning inom olika forskningsfält (s. 24 – 29), som kommer att startas detta år. Eller det stora köpcentret Nova Lund, avbildat genom konstfulla interiörer och futuristiska modeller (s. 68 – 71). Inget av detta fanns på min tid som inföll under senare hälften av 60-talet och avslutades hösten 70, då jag lämnade Lund för Stockholm. Lunds universitet är ett internationellt högt rankat universitet. Det blev även herostratiskt ryktbart genom inrättandet av en professur i parapsykologi 2005.
Inte patafysik då?
Övriga universitet har tillkommit på senare tid och sjuttiotalet är ingenting att bli nostalgisk över.
Vad jag menade var det smått ironiska i att en icke-nostalgisk generation slutligen blir nostalgisk inför sina egna politiska aktiviteter. Men nostalgin torde stanna vid dem. Jag har en äldre, mer historiskt förankrad, nostalgi.
Tuus Lars Westerberg