Jag har denna vår varit svårt förälskad. Och det har varit en besvarad förälskelse. Så det är kanske min mest förtrollande lundavår.
När Christina fick den galna idén att vi skulle skriva om vårt förhållande var vi båda medvetna om vilken risk vi tog. Detta kunde bli slutet på en fantastisk kärlekssaga. Alla vet att gammal bitterhet gör bäst i att glömmas. ”Riv ej upp det gömdas barmhärtiga sigill”, som skalden säger.
Om vi verkligen skulle vara ärliga, vad riskerade vi inte då? Många påfrestningar har detta äktenskap varit utsatt för men tydligen stått rycken eftersom det hållit i 35 år i år. Men detta kunde bli den yttersta påfrestningen.
Och så blir det denna uppflammande passion i stället. Det är svårt att säga vad det kan bero på. Mitt vanliga påstående att jag är bäst som text är ytligt sett en självironi. Men djupare sett ett försök från min sida att trösta mig för mina mänskliga tillkortakommanden. Jag har alltid varit mycket intensiv i min kommunikationsvilja. Både muntligt och skriftligt. Men min skygghet för att tala med okända försvinner när jag skriver.
Christinas sätt att skriva liknar inte mitt. Jag går alltid och tänker och söker formuleringar och när de kommer sätter jag mig ner och skriver. Att sitta och stirra på ett vitt papper har jag inte nerver till. Christina däremot skriver långsamt och tänker inte på det som skall skrivas förrän hon sätter sig för att skriva. Möjligen har det gjort att hon därför kommunicerar med en större eftertanke i skrift än den hon behöver underkasta sig vid våra dagliga samtal.
Nå, vårt vågsamma projekt har alltså skapat lust i stället för befarad katastrof. Man kan invända att det som kan fungera som terapi knappast kan fungera som litteratur. Där tvingas jag naturligtvis lägga ner min röst. Det kan bara bedömas utifrån.
Allt nog, när vi skrivit färdigt uppstod naturligtvis abstinenssymptom. Så vi började med ett nytt projekt, som enbart är en lek. Vi skrev om samma sak fast hundra år tidigare. Nu är det 1878 vi möts och förhållandena är lite annorlunda. Christina bor hemma i Vänersborg, outbildad och omyndig och jag är nybliven adjunkt vid Skara läroverk. I övrigt försöker vi i möjligaste mån vara oss själva. Jag engageras inte på samma sätt men märker hur autentiskt 1800-tals språket känns i min mun. Mitt språk är normalt litterärt och ålderdomligt. Det är mycket lättare för mig att försöka illudera 1800-tals språk än det skulle vara att försöka imitera nutida svenska. Och även om masken distanserar så märker jag att en del därigenom också kan bli tydligare. Kanske blev respekten för verkligheten ibland så stor att det hämmade mina uttryck. Att vara uppriktig, att skriva som det är, blir mindre tvingande när det gäller en rollfigur. Och på något paradoxalt sätt blir det därigenom lättare att leva ut sina konstigheter.
28 april 16