Återigen hade Lena Andersson en briljant artikel i DN i lördags. Den handlar om tendensen att se föräldrar som värdefullare än barnlösa. Blir en förälder mördad är det så mycket värre än om det drabbar en barnlös. Hennes resonemang är som vanligt skarpsinniga och jag instämmer i nästan allt hon säger. Är det en rättighet att få leva, gäller denna rättighet alla. Varför är det en rättighet att få leva? Är livet heligt? Knappast, men var och en som lever har genom att inte ta livet av sig markerat att hen valt att leva. Ingen må kränka detta fria val.
Lena Andersons gör på ett bra sätt upp men allsköns metafysik. Att ta hänsyn också till ofödda barn verkar orimligt. Men bakom finns säkert värderingen av barndomens stora betydelse. Och är det en så galen tanke? Barndomen är upplevelsemässigt en stor del av vårt liv och en olycklig barndom är svår att reparera. Jag kan visserligen tänka mig en lycklig barndom som slutar i ett miserabelt vuxenliv. Men friheten är så mycket mindre under barndomen och beroendet av omvärlden så mycket större. Man kan i mycket mindre grad själv rå för barndomens olycka.
Jag kan rent av tänka mig en person med en olycklig barndom, som får ett lyckligt vuxenliv. Men jag förmodar att det är ett lyckligt undantag.
Därför utgår vi alla från att det i regel är en katastrof att i förtid förlora sina föräldrar. Naturligtvis finns det en tendens till biologisk blodsmystik här som man får värja sig emot. Att man inte får växa upp med sin biologiska pappa torde vara oproblematiskt, om man aldrig känt honom. Nämligen om pappan ersätts med någon, som kan vara lika bra. Detta om hänsynen till ofödda barn. Men att förlora en primärvårdare, som man är fäst vid, medan man ännu är barn, är i de allra flesta fall förskräckligt. Och det är inget att förundra sig över att man inte tycker de är samma tragedi när vuxna människor förlorar sina föräldrar. Då är ju barndomen över och var och en får vara sin egen förälder. Det är inget speciellt med föräldra-barn-relationen. Det är barndomen som är speciell.
Det är, kan man säga, utilistiska resonemang som förstärker rättighetsargumenten. Naturligtvis vore de ur utilistiskt synpunkt värre om Lena Andersson dog än om en anonym människa gjorde det. Mängder av DN-läsare läser henne med uppskattning. Somliga nördar, som jag, skulle tycka att livet blev avsevärt sämre, om hon gick bort. Så stor är hennes tillgång för svensk debatt och så viktig är debatten för mig. Texter har visserligen den sympatiska egenskapen att överleva sina upphovsmän. Det är möjligheten av nya texter man sörjer.
Men olika människor uppskattar naturligtvis olika skribenter olika starkt. Kristna Lugns fråga, som jag tycker är så kul, lämnar en del att tänka på. ”Skulle ni bli ledsna om jag dog? Eller skulle ni vara glada att det var jag och inte Bo Setterling som dog?” Det är inte ett dugg konstigare än att alla föräldrar inte är lika bra eller blir lika mycket saknade. I likhet med den gamle korvhandlaren vars enda arv till barnen var en varning för att äta korv, brukar jag framhålla en sak för mina söner. ”Misstro föräldrar! Det är det farligaste som finns.”
26 aug.13