Elisabeth Åsbrink hade en förvirrad – ganska känslostyrd – plädering för förnuftet i DN förra torsdagen (10 dec.). Det förvånade mig mycket eftersom jag alltid har tyckt att hon utstrålat en närmast överdriven kvinnlig empati. Så jag undrar vad hon egentligen menar och vart hon vill komma.
Jag kan förstå att hon är irriterad på vissa tendenser i tiden. Känslorna sitter mycket riktigt i högsätet. Fast ibland handlar det nog mer om en grasserade subjektivism än en grasserande känslokult. Det är vad just jag känner som inte kan ifrågasättas.
Men jag tror inte på att ställa känsla och förnuft mot varandra. Känsloföraktet har djupare och längre traditioner än känslokulten. I aldrig så vettiga värderingar är det känslomässiga momentet väl så stort som det förnuftiga. Man måste vara både genomtänkt och genomkänd.
En dansk, som säger en mycket underlig sak, citeras med gillande av Elisabeth Åsbrink. Han säger att de är fel att bemöta muslimska terrorister med muslimska argument. Därför att religion är oförnuft. De muslimska terroristerna skall bemötas med förnuft, och endast och allenast med förnuft. Hur förklarar man att det är fel att dräpa rent förnuftsmässigt? Det är en värdering med en sådans starka botten i känslan.
Jag minns att jag fann det konstigt när marxistiska sekterister i min ungdom medgav att det var otaktiskt att avrätta meningsmotståndare. Det var ju framför allt inhumant, tycktes det mig.
Jag tror det är viktigt att förstå hur en muslim tänker och känner. Kan man övertyga någon om att det inte ens enligt hens egna värderingar kan vara rätt att mörda, så har man uppnått något långt mer slagkraftigt än att påstå att det är fel utifrån våra värderingar. Varför tror Elisabeth Åsbrink att det senare skulle vara bättre?
Viktigt är förstås också att pedagogiskt förklara sina egna värderingar. Det går att ta seden dit man kommer, om man förstår logiken i reglerna och att de gäller oväldigt. Man kan ogilla det gällande systemet men förstår man att det är något mer än godtycklig chauvinism, så kan man acceptera det. Och argumentera mot det utifrån sin minoritetsposition.
Sedan är det väl tveksamt om man kan sätta likhetstecken mellan religion och oförnuft. Jag har svårt att se att det är så mycket oförnuftigare än mycket annat. Och jag tror att det stora problemet med den här landet är att respekten för förnuftet är så oerhört mycket starkare än respekten för individens frihet. Det är därför vi har så svårt att respektera våra medmänniskors oförnuft. Att en individ kan välja att inte alltid och i alla avseenden vara fullkomligt förnuftig.
Vad den kristna antisemitismen har i sammanhanget att göra förstår jag inte. Missionstanken gjorde det svårt för den att godta Hitlers mer vetenskapligt-biologiska antisemitism. Men antisemitism var det likväl och rasbiologin var väl aldrig vetenskapligt oomstridd. Men vad resonemanget har att göra med diskussionen om känsla och förnuft förstår jag inte.
16 dec.15