En ung fiosofistudent, Fylgia Flohr, har på en punkt framfört samma kritik mot Ann Heberlein som jag gjorde i fredags (Svd 18 april). Ett våldtäktsoffer har ingen skuld. Här finns en förövare och ett offer. Offerrollen är alltså ingenting man subjektivt kan utplåna genom att vägra erkänna den. Och varför skulle något bli ens psykologiskt bättre genom att man tar på sig skuld.
Nu svarar Ann Heberlein (Svd 21 april). Men den vanliga metoden att ersätta argument med kringsnack. Genom att man inser att man genom att vara försiktig kan undvika att situationen upprepas har man återfått kontroll och makt. Det kallar jag inte makt och knappast kontroll heller. Det ger naturligtvis en viss frihet att veta att man i fortsättningen inte behöver öka sina risker att bli offer. Men på det hela taget innebär Heberleins försvar att hon använder ett missvisande språkbruk. Och inser man det så förstår man att hon inte menar vad hon säger. Utan något annat och mer rimligt. Att det inte handlar om skuld inser Heberlein alltså numera. Men i intervjun säger hon faktiskt att hon insett att hon hade en del av skulden till den våldtäkt hon utsattes för.
Heberlein säger nu att det handlar inte om vem som är förövare och vem som är offer, här har hon samma inställning som vi andra. Men det handlar om hur den som har blivit allvarligt kränkt kan hantera sin sorg, smärta och maktlöshet. Såvitt jag förstår är Heberleins råd att man skall hantera det genom tankeförvirring. Det verkar inte så bra.
Att vila i sitt offerskap, föreslår Fylgia Flohr. Ett oerhört destruktivt råd, menar Heberlein. Det är kanske inget råd. Men det är väl bra att veta att man är skuldfri, att skuldfrågan är glasklar. Som människa kan man drabbas av allehanda olyckor. Det kan man inte göra så mycket åt, om man vill vara ärlig. Men den här gången finns det någon som har skulden till olyckan. Gärningsmannen.
22 april 20