Ibland tycker jag att jag skriver på rutinens brant. Vreden – eller vilken stark känsla som helst - är en tillgång som måste förvaltas väl. Utan känslotryck blir texten död och torr. Men med känslotryck slår den lätt över och blir olustig och grälsjuk. Det är kanske det svåraste, känslan är min, nu måste jag kommunicera den, och på ett sådant sätt att den inte i stället leder till avståndstagande.
Jag skriver varje dag. Är det bra? Jag tänker att förutsägbarheten är bra för läsaren och respekterar hens vanor. Men jag tänker också att min egen frihet är bra för att resultatet skall bli bra. Att få skriva när inspirationen sätter åt.
Nå, att skriva är naturligtvis en sak, att publicera en annan. Det känns bra att publicera medan texten fortfarande är angelägen för en, inte har hunnit bli likstel. Omedelbar publiceringen är däremot varken nödvändig eller önskvärd. Bara vid privat kommunikation – i sällsynta fall av privat kommunikation! - kan man hur som helst förvänta sig omedelbar respons.
Kommunikation har alltid sina begränsningar. Läsaren ser sitt eget, har sitt eget perspektiv. I extrema fall reagerar hen helt fel, som man märker när man råkar ut för galningar. Då blir texten ingenting annat än ett lackmuspapper för läsarens neuroser.
Det händer inte så ofta. Det normala är att en bloggtext skrivs, publiceras och läggs till handlingarna utan att kommenteras av någon. Dagen därpå kommer det en ny bloggtext. Orkar man då lägga sin själ i varje text, på det sätt som är nödvändigt för att texten inte skall dö? En författare kan väl acceptera att hen skriver mer eller mindre bra. Alla texter kan knappast lämna en med känslan att det här är det bästa man skrivit. Men där är läsarens bedömning och ens egen aldrig samstämda. Förmodligen överskattar man sina texter och ju sämre skribent man är, desto större blir naturligtvis överskattningen. Alla skribenter är i samma situation, de strävar efter att nå sitt eget optimum, att överträffa sig själva. Läsarreaktionen är naturligtvis beroende av var detta optimum ligger. Resten handlar om det subjektiva i alla bedömningar. Också författarens bedömning av sin egen text är subjektiv.
Så staplas texterna. Och ibland når en text efter två år, som en flaskpost, någon. Och det är ju precis vad det är: flaskpost. Som alternativ till att skriva för byrålådan är det inte så dåligt.
31 mars 15