Jag är hårt drabbad av den tekniska utvecklingen. Jag är inte intresserad av strömningstjänster och jag har inget intresse för de fantastiska serier som de intellektuella idag prisar. Jag skulle vilja ha ett stort bibliotek hemma av filmklassiker. Inte vara hänvisad till bibliotekslån och andra fora där man sällan har de filmer jag skulle vilja se. Så länge videon och dvd-spelaren fungerade var jag på god väg att skaffa mig ett präktigt filmbibliotek. TV:s filmutbud är inte dåligt och jag spelade in allt jag var intresserad av. Visserligen tycktes en del filmer aldrig dyka upp medan andra visades på nytt. Ju fler filmer man spelat in desto glesare blev med det som man inte redan hade försäkrat sig om. Men det var en förhållandevis lycklig tid.
Jag frågar mig vad som hänt. Kommersialismen med sitt rika utbud och stora valfrihet är hård mot det udda. Det blir mer av majoritetsförtryck än individuell frihet. Det verkar som man bestämt sig för att i stället för att ta filmen på lika stort allvar som litteraturen så kräver man i stället numera att litteraturen skall vara lika underhållande som filmen. Letar man efter filmer får man söka på titel inte på regissör. Jag tänker med sardoniskt löje att man på bibliotek skall börja sortera även böcker efter titel.
Nå, nu sitter jag här. Videon pajade, dvd- spelaren kan inte längre spela in. Men fungerar ännu i något mån för att återge inspelat material.
I varje fall det man inte själv har spelat in. Det vill säga köpta dvd-er. Köpa nytt går knappast. Numera kan man bara få tag i Blu Ray. En innovation som slog igenom för att omedelbart bli förlegad.
Det här är naturligtvis generellt ointressant. Annat än att det kan vara en insikt, att om man värderar som jag, så sitter man illa till i Du sköna nya värld.
Eftersom jag nu tänker kommentera ett antal Godard-filmer, som jag har i en box, tyckte jag att jag måste ge denna förklaring. Jag är nämligen inte särskilt förtjust i Jean-Luc Godard. Men jag får ta vad jag har.
26 aug. 21