Jag skrev häromsistens om samtidens betydelse för mötet med litteraturen. Om lyckan att växa upp med TV-teater varannan vecka. Desto fasanfullare var det vid denna tid med filmen.
Det fanns endast en gräns mellan barnförbjudet och barntillåtet och den gick vid femton år. All vuxenfilm var i princip barnförbjuden och några riktigt bra barnfilmer fanns det inte heller. Före femton år kunde man inte se något alls utom enklare lustspel. Jag blev femton år 1960. Då slog televisionen igenom och bioutbudet försämrades. Tidigare hade det nog inte varit så dåligt. Jag minns att min bror såg Fellinis La Strada i Sävsjö, där vi bodde. Hur mycket av europeiskt kvalitetsfilm når i dag utanför våra tre huvudstäder och våra universitetsstäder? Hur mycket får ens svensk distribution?
Men jag blev alltså femton och hade ingenting att se. Och i televisionens barndom fick man inte visa annat än mycket gammal skräpfilm. Vid det här tiden myntades uttrycket: Förr gjorde man skokräm av gamla filmer, nu sänder man dem i TV. Däremot var Filmkrönikan med Gunnar Oldin ett mycket bra program. Så man kunde få en aning om vad man missade.
Men det fanns en svensk regissör med växande rykte, Ingmar Bergman. Som femtonåring såg jag Jungfrukällan. Och sedan alla hans filmer: Djävulens öga, Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Tystnaden, För att inte tala om alla dessa kvinnor. Faktiskt såg jag också Lustgården utan att veta att Bergman var inblandad i manuskriparbetet. Och ”Sommaren med Monica” som visades i efterhand och ”Smultronstället” i en filmstudio som Jonas Ljungberg (Sven Ljungbergs son, en av mina två vänner) och jag höll i.
Hur reagerade jag? Jag tyckte den ena filmupplevelsen var mer fantastisk än den andra. Såsom i en spegel var ännu bättre än Jungfrukällan och Nattvardsgästerna ännu bättre än Såsom i en spegel. Och kanske var det bättre än något jag läst.
Så kom jag till Lund. En ohygglig kristermin såg jag Persona två gånger. Det är fortfarande en av de bergmanfilmer jag älskar mest och den återkallar alltid den förfärliga hösten 66. Det var våren 67, min fjärde lundatermin, när jag måste försöka ta mig upp, som jag började se all kvalitetsfilm. Så började jag se den nya franska vågen och de italienska kvalitetsfilmerna. Och sedan den västtyska filmvågen (Fassbinder, Herzog, Schlöndorff) och den lilla schweizskfranska (Tanner, Goretta). Bergman fortsatte jag naturligtvis med och har nu sett alla hans något under 50 filmer, många av dem åtskilliga gånger. Nej, inte den film som FLM skriver om i sitt senaste nummer, ”Sånt händer inte här.” Och eftersom Bergman har försökt stoppa den vet jag inte om jag vill.
Idag vimlar det av kvalitetsfilm i TV och åtkomligheten är stor. Du ser, käre läsare, för den inre syn, en liten kulturälskande filmnörd som trots vidriga förhållanden har lyckats se en del. Fast det var hårt på den tiden.
Nå, ja. En av min kommentatorer beklagade att han aldrig läser om en bok. Om detta är inte mycket att säga. Hustrun är så fientlig mot omtagningar att hon aldrig går samma väg tillbaka när hon promenerar i en främmande stad. Jag ser omtagningen som en svår balans mellan fördjupning och instängdhet. Att ständigt gå samma vägar kan hindra förnyelse, att ständigt gå nya vägar kan göra att inget stannar kvar. Jag har inget bättre råd än att var och en får följa sina stjärnor. Själv brukade jag se om mina favoritfilmer, Bergman och Rohmer ser jag alltid två gånger, senare också Herzog. Det var en kanske en klok strategi, i en tid när filmen var borta, i och med att den försvann från biografen. I dag är film nästan lika tillgängligt som böcker.
Jag berättade att jag hade turen att läsa Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken samtidigt som vi läste Catullus i skolans latinundervisning. Jag har en liknande upplevelse från 70-talets Lund. Jag läste Hjalmar Bergman i litteraturhistoria och upptäckte vilken fantastisk författare han är. Detta var mer än Flickan i frack och Markurells i Wadköping och Hans Nåds Testamente. Nu läste jag Loewenhistorier, Mor i Sutre, Farmor och Vår Herre och Chefen fru Ingeborg. Och samtidigt hade en biograf i Lund avsatt en vecka för gamla Ingmar Bergman-filmer. Jag tror jag den gången såg Gycklarnas afton, Den sjunde inseglet och Ansiktet. Jag tyckte att den parallella upplevelsen berikade.
Har jag sett någon bergmanfilm bättre än Persona? Ja, ”Ur marionetternas liv.” ”En passion” minns jag som en stor upplevelse, men jag har aldrig haft möjlighet att se om den. ”Scener ur ett äktenskap” är som en bergmansk Rohmer-film. Har jag bara fått nämna dessa fyra favoriter är jag beredd att ägna mig åt en mer normal bergmanvärdering. Alla de här stora bergmanfilmerna som betog mig i min ungdom och som ständigt visas i TV.
Men den geniale Rohmer tycker jag är förföljd (eller snarare aggressivt ingnorerad) av svenska filmdistributörer. Jag tror inte han passar skandinaver. Med undantag för den skriver dessa rader.
27 feb.13