När jag var ung brukade jag se mina favoritfilmer två gånger. Mina favoritregissörer var Ingmar Bergman och Eric Rohmer. Detta är två mycket olika regissörer och mina skäl för ett snabbt återseende var också olika. Bergman var känslomässigt krävande och min starka koncentration gjorde att jag blev känslomässigt utmattad långt innan Bergman satt punkt. Jag kan ännu peka på den scen i Persona där jag tog slut första gången jag såg den. Men någon vecka senare var jag åter på plats för att ta in också sista halvan av filmen.
Rohmer gör eleganta och intrikata kärleksfilmer. Det är behagligt, scenerna har lyster, sällan har förförelse visats så oemotståndligt. Men man undrar alltid över huvudpersonernas motiv. Vad vill de egentligen? Hur mycket självinsikt har de? Varför handlar de som de gör?
Jag minns att jag efter varje film prövade olika hypoteser, vägde dem mot varandra. Och naturligtvis ilade jag till biografen en vecka senare för ytterligare personiakttagelser och för att testa mina hypoteser, nu när jag såg skeendet på nytt. Men naturligtvis var jag också förförd av de vackra hjältinnorna. Vacker och psykologiskt spännande, finns det en bättre kombination?
I detta kalla och lutherska land är det självklart att min Bergman-kärlek är en lycklig kärlek. I Sverige vårdas Bergman-arvet. Hans filmer visas gång på gång i TV. Han är ständigt närvarande. Rohmer är dold och föga uppskattad i Sverige. Ett fåtal av hans filmer har visats i Sverige. De svenska filmkritikerna brukade säga att hans personer pratar för mycket, ett förtjusande uttryck för svensk antiintellektualism.
Så som gammal man får jag leva utan Eric Rohmer. Min situation förbättras inte av att jag som de flesta svenskar i min generation inte kan mer än några stapplande fraser på franska. Och engelska klarar jag- till skillnad från alla andra- inte heller. Så jag måste ha dem översatta till skandinaviskt språk. Min favoritfilm ”Pauline på stranden” har jag typiskt nog inspelad från dansk TV.
Rohmers mest kända film ”Min natt med Maud” har jag dock lyckats spela in. Den har ett visst anseende eftersom den har en filosofisk överbyggnad, det är Blaise Pascal som kastar långa skuggor. Inget ont i det, jag minns att kritikerna i Sverige tolkade Rohmer som moralkonservativ. Men tvetydigheten i hans framställning gör att detta bara blir en av tolkningarna. Hans moralism tycks mig mer vara av det ibsenska slaget. Vad döljer människorna, vad finns under ytan?
Men ”Kärlek på eftermiddagen”, ”En sommarsaga”, ”Flygarens hustru”, ”Det fulländade äktenskapet”, ”En vårberättelse”,”En höstsaga”, allt detta är lysande.
Idag är förhållandena för mig radikalt förbättrade på filmfronten. Jag har möjlighet att se om de favoritfilmer, jag har tillgång till, hur många gånger som helst. Och jag har upptäckt många gamla filmklassiker som jag inte kunde se i min ungdom. Fritz Lang och Carl Th. Dreyer har jag väl upptäckt på senare år. Dreyer är dock mycket snålt behandlad av TV och dvd-producenter. Jag förstår inte varför man inte visar hans filmer oftare. Varför mörkar man denna store klassiker som alldeles tydligt är en föregångare till Bergman? De få filmer jag har lyckats se av honom har gjort ett oerhört intryck på mig.
Men givetvis har tidigt tysk expressionism många höjdpunkter, ”M” är väl Fritz Langs bästa film. Och givetvis älskar jag också Murnau och Doktor Caligaris kabinet av Wiene. Den svenska stumfilmen är naturligtvis också klassisk. Men mellan stumfilmen och Bergman? Alf Sjöberg tycks mig något överskattad. De expressionistiska greppen verkar på mig schablonmässigt tillämpade. Och Hasse Ekmans höjdpunkter från 40-talet är inte fullt i klass med Bergmans startpunkter. Möjligen förvånar det mig att ”Flickan och djävulen” i Erik ”Hampe” Faustmans ojämna produktion inte har rang av självklar klassiker.
Jag tänker mig att återvändandet till klassikerna och det återupprepade återvändandet kan vara en motvikt mot förflackningen. Mot splittring och fragmentering. Men ett kort utblick mot vad som hänt efter Bergman och den nya franska vågen skall jag återkomma till.
31 maj 13