Malin Ullgren skrev något intressant i DN igår. (26 okt.). Ett ett exempel på att tidens frågor, tidens tolkningsparadigm, kan få en att uppvärdera sådant som länge ansetts förlegat. Dessutom är hennes artikel ett exempel på hur feminism lätt tippar över i kvinnochauvinism. Eller skall vi säga en sorts kvinnonarcissism. Kvinnor är egentligen vackrare än män och har vackrare röster. Vi är nog så att säga bäst av naturen.
Det är inte så intressant. Det är däremot hyllningen av en förmodernistisk estetik. Den gamla grosshandlarkonsten (d.ä. en konst som uppskattas av grosshandlare) av typ Anders Zorn och Liljefors brukar ju kritiseras inte bara för sin manschauvinism utan för sin banalitet. Men här har vi nu en ung feminist om pläderar för den enkla skönheten. Framför uttrycksfullhet och komplikation. Hon hänvisar också till det bland feminister vanliga försvaret för den duktiga flickan som länge orättvist har betraktas med förakt. Medan stökiga pojkar har betraktats som geniala. Och Malin Ullgren hänvisar mycket riktigt till sin upplevelse som sexåring. Och om detta kan man nog inte göra annat än reflektionen än att duktiga flickor bör se upp med sin beskäftighet.
Men annars är det ju intressant att ifrågasätta modernismen. Själv har jag alltid varit rädd för att hamna i tidens provinsialism. Varför är vår tid så mycket bättre än äldre tider, vad betyder det är något är förlegat? Hur kan en modernism förnya sig när det oväntade har blivit det förväntade. Och hur är det med originalitet som kvalitetskriterium? Det är kanske inte mycket att ifrågasätta. Men bör naturligtvis inte drivas så långt att vilken konstnärlig idé som helst accepteras bara för att den är originell. Den måste ha en poäng också och en betydande poäng.
Och hur är det med äkthet, när uttrycket blir ett med personligheten? Själv sätter jag Evert Taubes egna insjungningar av sina visor högre än andra mer skönsjungande exekutörer. Låt vara att han har en son, som sjunger både vackert och kongenialt. Med det kan handla om att andra värden väger tyngre för mig än den rena estetiken. Och Bob Dylans äkthet behöver man knappast betvivla. Om man värdesätter detta.
Men det intressanta är att någon från feministiska utgångspunkter kan komma att ifrågasätta drag i den samtida estetiken. Såvida Malin Ullgrens estetik är konsekvent och könsöverskridande. Så hon inte resonerar omvänt när det gäller en äkta och originell kvinna som ställs mot konventionellt skönsjungande män.
27 okt.16