Jag läser i DN Malena Rydells recension av Ebba Witt Brattströms ”Stå i bredd” (24 nov.) och minns åter mitt 70-tal. Rydell är en observant läsare. ”Också Ebba Witt Brattström klagade på Thorvall, bekänner hon i en bisats i 'Stå i Bredd' ”. Till och med det! Det var alltså inte bara manliga kritiker - firade inte Björn Nilsson orgier i förakt? - under det förment progressiva 70-talet, som klagade på Thorvall. Även feministerna klagade på Thorvall. Skyll sedan på 80-talet!
Och varför klagade feministerna på Thorvall? En inte helt orimlig gissning var att det var på grund av sexualiteten. Det var Ebba Witt Brattstöm och andra Grupp 8-or som bestämde att man inte samtidigt kunde vara feminist och sexualradikal. Det gjorde mig oerhört upprörd. Det var mot detta bedrägeri jag hela tiden vände mig. Här finns en ”spänning”, sa en ironisk läsare om mig, och anspelade på Hedenius ord när han tyckte att en viss teolog var motsägelsefull. Det motsägelsefulla hos mig var alltså att jag envisades med att vara både feminist och sexualradikal. Det var ingen slump att jag älskade Kerstin Thorvall. Jag minns att hon i en kolumn beskrev den tilltagande nymoralismen som att vända på en sten i skogen och se hur det åter vedervärdigt krälade. Jag hade samma känsla. Av oklar anledning har Thorvall sedan tagits till nåder av feministerna. Någon ideologisk tillnyktring beror det inte på.
Det är klart att jag känner bitterhet. Det gällde, enligt den tidens feminister, att känna igen manschauvinismen bakom sexualradikalismen. Själv kände jag igen moralkonservatismen bakom feminismen. En fruktansvärd anklagelse, ansåg de förfördelade. De var ju rödblommiga och sunda och älskade kroppen och sexualiteten. Talet om prydhet och sexualavund var bara manschauvinistiskt översitteri. Det ligger en del i det, inser jag idag. I dag betvivlar jag varken deras rödblommighet eller deras sundhet, och det är uppenbart att de älskar kroppen mer än jag, jag tycker inte den är mycket att älska. Den som har sexuella problem bör f.ö. inte hånas. Men sin ideologi bör man stå för. Feminism är ingen ursäkt för moralkonservatism. Jag sa det då och jag menar det fortfarande.
Nu har mycket vatten runnit under broarna, och Ebba Witt Brattströms konservatism har sedan dess mest drabbat lesbiska och andra feministiska radikaler. Men det handlar förstås enligt henne själv inte om att vara konservativ utan om att vara antielitär. Men när det gäller inomfeministiska strider får man naturliigtvis passa sig. Uppgörelsen med manliga sexualradikaler var lättare. De är mycket riktigt så gott som utdöda vid det här laget. Medan Ebba Witt Brattström väl har blivit lite bränd av de inomfeministiska bråken.
27 nov.14