Jag har alltid hävdat att man inte skall vara så engagerad i de ideologiska striderna att man tappar all distans. Ibland säger ju faktiskt ens meningsfränder något dumt eller meningsmotståndare något klokt. Det drabbade mig i DN i måndags.
Jag brukar nämligen försvara Svenska Kyrkan när den angrips för politisering. Jag tycker naturligtvis inte att det är kyrkans uppgift att engagera sig partipolitiskt, men jag kan inte förstå hur kristen etik och kristna värderingar skulle kunna undgå att få politiska konsekvenser. En helt världsfrånvänd kyrka vore en betydande konstighet och skulle med rätta bli föremål för hån, vackra ord ”Herre, Herre” aldrig omsatta i praktiken. Att protestera mot förtryck och uppenbar inhumanitet måste väl vara en kyrkans uppgift. Även när det är politiskt obekvämt.
Och jag tycker det är precis det som kyrkan gör. Sist jag diskuterade saken beklagade jag bara att engagemanget mot Israel och dess ockupationspolitik tyckes ta en oproportionerligt stor del av de samlade protesterna. Den israeliska demokratin beter sig inte väl, men en och annan arabstat är värd minst lika mycket indignation. För att inte tala om alla andra skurkar i världen. Kritiken av Israel är alltså befogad men ensidigheten är det inte. Vilket även Kyrkans Tidning hävdade igår (20 juli)
Nå, den kristna högern brukar framhålla Deutsche Christen, den nazifierade tyska kyrkan under tredje riket, som ett avskräckande exempel. Så går det om man politiserar kyrkan! Men inte heller motståndskyrkan, Bekännelsekyrkan, var ju fri från politisering. Deras kristendom fick politiska konsekvenser i en tid av avhumanisering, man såg konflikten till den nazistiska ideologin. Den som försvarade kristendomen måste vara mot Hitler.
Nu skriver alltså Elisabeth Gerle (17 juli) en besynnerlig artikel där hon menar att Deutsche Christen var politiskt neutrala. Så länge inte Hitler bråkade med kyrkan fick han accepteras. Enligt den lutherska tvåregementsläran, det är ingen kristen uppgift att angripa de politiska makthavarna. Men den hållning hon där tecknar är snarare den som utmärkte svenska kyrkan under andra världskriget. Det jag brukar kalla den eidemska-nygrenska linjen, efter dåvarande ärkebiskopen och den ledande teologen. Det förhindrade både medlöperi, vilket var bra, och protester, vilket var dåligt. Men Deutsche Christen var typiska medlöpare. Möjligen tyckte man ibland att Hitler inte skulle lägga sig i kyrkan utan låta den vara nationalsocialistisk på egen hand. Att förvanska kristendomen betraktade de måhända på sin höjd som kyrkans egen uppgift.
Så det är bekännelsekyrkan som försvarar kristendomen medan Deusche Christen är ett exempel på svårt politiserade kristna. Vad högern missar när man hänvisar till denna gamla kyrkostrid att bekännelsekyrkans linje fick politiska konsekvenser, ibland med martyrdöd som följd. Och politisk på detta sättet bör kyrkan vara och förbli.
21 juli 17
 
Bloggen tar paus en vecka på grund av resor och annat. Tillbaka måndagen 31 juli