Faukner och Ljungquist
När jag avslutat min läsning av sydstatsförfattare för den här gången vände jag mig naturligt nog till Walter Ljungquist. Mannen som började som en Hemingway och slutade som en Faulkner. Under tiden i sydstaterna läste jag om Faulkners Det allra heligaste, Memphis förekommer rent av i den romanen. Det är en riktigt bra bok, även om den kanske är enklare och mer ytligt spännande än de flesta av mästarens romaner.
Nå, för att precisera när det gäller Walter Ljungquist, hemmingwayinflytandet räckte inte länge än till debutromanen Ombyte av tåg och likheten med Faulkner skall inte överdrivas. Kanske är han mest lik Eyvind Johnson. Det menar i alla fall Gunnar Brandell och eftersom det stämmer med min egen uppfattning noterar jag det gärna.
Jag har alltid tyckt att Ljungquist är underskattad, att han är Sveriges störste bortglömde prosaförfattare. Min vän Bertil Pettersson torde ha samma ställning bland poeterna, men honom bugar man för på de stora kultursidorna i ögonblick av klarsyn.
Det verk jag av en slump väljer att läsa den här gången är Liljor i Saron. Titeln ger mig olämpliga associationer till Åsa – Nisse, men det är ett kort, väl sammanhållet, verk av yttersta lödighet. Det finns väl böcker av Ljungquist som är rikare, ”Nycklar till okänt rum”, ”Källan”, Resande med okänt bagage”. Men det här är en vemodig tillbakablick på ungdomens första kärleksupplevelser. Där två udda människor snuddar vid varandra och en ung man blir utnyttjad utan att han förstår det eller har kraft eller insikt att göra något åt det.
Om han liknar Eyvind Johnson, vad skiljer honom? Johnson är ju främst resonör, det är hans intelligens som är sofistikerad. Hos Ljungquist finns något drömskt, lyriskt, en blick för natur och växtlighet. I det senare finns en likhet med Faulkner. I New Albany hade man planerat en helt trädgård med träd och buskar som förekommer hos Faulkner. Dock var det ingenting jag tänkt på vid min faulknerläsning. Hos Ljungquist är naturen och naturens sommarstämningar i förgrunden. Det är en del av handlingen.
19 april 17
7 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Sent uppvaknande
Nästa inlägg: Lena Andersson om Gud
Jag lämnade tyvärr Faulkners ”Sanctuary”, som originaltiteln på ”Det allra heligaste” lyder, efter att ha läst ungefär två tredjedelar. Det är dags att läsa den till slut, vilket betyder att jag måste börja från början av romanen igen, men det gör mindre. Jag tror översättaren fått titeln om bakfoten. ”Det allra heligaste” är nog inte vad som avses, men jag kan ha fel. Det verkar troligare att Faulkner avsåg betydelsen ”asyl” eller ”fristad” med titeln ”Sanctuary”, vilket ordet också kan betyda, men jag kan som sagt ha fel. Ett par böcker av Walter Ljunquist har jag läst och åtminstone en i samläsning med Lars Westerberg himself (tror det var ”Ossian”).
Tuus DW
Broder!
Du har helt rätt beträffande Ossian. Mycket intressant det du säger om titeln och jag lutar starkt åt att du har rätt. En sådan översättning ger mycket bättre mening. Men kanske har översättaren velat ha kvar en anspelning på helighet, därför att något heligt kränkts. Men det är ytterst osäkert om författaren tänkte något sådant och huvudbetydelsen försvinner då.
Tuus Lars Westerberg
Fint med bibliska grönsaker tycker både jag och Jenny. Men sa Åsa-Nisse verkligen "Liljor i Saron"? Ett annat populärt uttryck är "Fridens kilowatt och rivaler". Kan du placera det?
Det var väl "Du Sarons ros och lilja" som Åsa-Nisse brukade kalla sin Eulalia. Uttryckt du nämner känner jag inte till. Men det kan vara någon senare Åsa- Nisse. Åsa-Nisse sysslade ju ofta med uppfinningar och då kunde ju en sammanblandning mellan Åsa-Nisse jargong (Fridens liljor) och elektricitet vara lämplig.
tuus Lars Westerberg
Så var det alltså. Namnen var ju ofta medvetet absurda och Åsa-Nisse anspelningen säkert ingen tillfällighet.
tuus Lars Westerberg