På förekommen anledning finns det skäl att fundera lite på begreppet nazism. Vänstern har alla skäl att demonisera sverigedemokraterna, högern av avdemonisera dem. Tycker en sverigedemokrat att han blivit demoniserad kan hen numera vänta sig stöd av den anständiga högern. Eftersom vägen till makten för de konservativa delarna av borgerligheten går genom sverigedemokraterna. Och vägen att behålla makten och öka den är för vänstern att svartmåla sverigedemokraterna, göra det riktigt skamligt att stödja sig på sverigedemokraterna. Inget konstigt i det. Men kanske kan man ändå försöka komma fram till någon sorts sanning.
Det är utomordentligt olyckligt att nazism blivit synonym med ondska. När koncentrationslägren öppnades stod det klart för de flesta att detta var omänskliga, fullkomligt bortommänskliga, dåd. En systematiserad och demonisk ondska. Idéerna bakom måste vara onda idéer. Det var en korrekt slutsats.
Men självklart. Alla som omfattar onda idéer är inte onda människor. Och alla som omfattar goda inte goda. Men det finns ett samband, det är bara inte absolut. Om nazismen bara får beteckna en obestämd ondska blir beskyllningar för att vara nazist en kränkning. Är nazismen i stället en ideologi, bestående av ett antal värderingar borde man objektivt kunna undersöka om dessa idéer delas eller inte. Vad är det centrala, det mest demoniska med nazismens idéer? Antisemitismen och rasismen. Den gamla rasbiologin skapade en hierarkisk rasism. Över- och undermänniskor. Överger man rasbiologin för en kulturell rasism kan man fortfarande vara hierarkisk. Lågt stående kulturer och högt stående kulturer. Förakt för en viss kulturs människor.
Nu var det många som sympatiserade med Hitler men inte alls gillade judeförföljelser. Man höll på nazismen inte på grund av antisemitismen utan trots antisemitismen. Är det rimligt att kalla dem nazister? Det är det väl eftersom de hoppades på en nazitysk seger. Idag finns det ingen Hitler, det ger ingen vägledning idag.
Och här kommer min centrala poäng. Hur många – och vilka? - värderingar måste man ha gemensamt med den gamla nazismen för att med rätta kallas nazist? Jämför begreppet nationalsocialist med begreppet socialkonservativ. Det tycks ju uttrycka nästan det samma. För socialister i betydelsen kommunister var inte nazisterna. Man hatade som bekant bolsjevikerna, en annan huvudfiende. Nazisterna var bara sociala i samma mening som socialdemokrater och socialliberaler. Och nationalismen är ju en bärande konservativ idé. Den delar sverigedemokraterna med nazisterna. Medan den är så gott som övergiven hos den konservativa falangen bland de liberalkonservativa. I dagens Sverige.
Fördelen med att använda färgord på politiska idéer är att man kan tala om mer eller mindre röd, mer eller mindre blå. På samma sätt borde man kunna använda brun. Man har alltså inte sagt att någon är nazist för att man kallar hen brun.
Nu finns det mycket annat i nazismen att ta avstånd från. Det hierarkiska och antidemokratiska. Orbáns illiberala demokrati är inte heller demokratiskt. Även nazisterna ansåg sig förverkliga folkviljan. Att man stöder sig på en majoritet gör en inte till demokrat.
När man skyller det mesta på invandrarna kan man undra om man är helt fri från främlingsfientlighet. Den undran borde åtminstone den anständiga högern kunna dela.
Det handlade ju inte om att man framsynt såg att det här kommer vi aldrig att klara. Migrationspolitiken har en annan motivering hos sverigedemokraterna än den har hos oss andra. Den skillnaden är ännu möjlig att uppriktigt upprätthålla.
Vad är alternativet till blåbrun när det gäller att benämna sverigedemokrater tillsammans med resten av högern. Blåblå? Men då har man jämställt sverigedemokraternas konservatism med moderaternas och kristdemokraternas. Och det kan ju också vara kränkande. För den anständiga högern, nämligen. Så länge inte den gamla gränslinjen är helt upphävd.
18 okt. 21