Erik Helmerson i DN (22 jan.) beklagar sig över att ingen kommenterat den artikel som Johan Heltne skrev på kultursidan 18 jan. Men det är nog fler än jag som klippt ut den och lagt den åt sidan. Såsom svår att ta ställning till.
Visst får en författare göra sin läsare osäker på hur en viss verklighet ser ut. Men får hen själv vara osäker, gestalta en verklighet hen inte bestämt sig för hur den ser ut. Beskriva en osäkerhet som hen delar med läsaren? Kan man acceptera en sådan oklar författarintention? En författare som resonerar: Detta hände, men eftersom ingen utom Gud kan veta det, vill jag gestalta den osäkerhet som nästan alltid finns när vi som människor söker få en sann bild av ett skeende. Ja, mot detta finns inget att invända.
Men får författaren dela den omedvetenhet hen försätter läsaren i? Det är en svår fråga. Man kan ju resonera så att ingen kan veta något säkert. Vissa situationer kan vara oklara. Jag, som författare, behöver inte bestämma mig för vad som hände. Det räcker med att gestalta denna osäkerhet. Den är läsarens och den är envars.
Jag misstänker att det var mot detta sätt att resonera man invände på Biskops – Arnö. ”Jag ville gestalta en person som inte förstod sig själv såsom jag inte förstod mig själv”, skriver Heltne. Det låter ju onekligen som om han inte var mogen att skriva. Kan man skildra en förvirrad människa om man själv är lika förvirrad? Allting kan man naturligtvis. Men blir det bra litteratur, får inte läsaren något obearbetat och ofärdigt?
Det är inte konstigt att boken inte kom att hyllas och att den dog en stilla död efter utgivningen. I ett sådant fall är det lätt för en författare att tro att boken hade varit bättre utan strykningar och förändringar. Men det kan ju i stället vara så att originalet var katastrofalt och då kan alla förändringar bara leda till att det blir en mindre dålig bok. Men det kan inte göra det till ett mästerverk.
Naturligtvis skulle inte detta diskuteras seriöst om det inte varit för me too. Oklarheten handlar nämligen om en våldtäkt. Har man av moraliska skäl velat censurera Heltne? Är inte detta auktoritärt? Heltne beskriver att han vuxit upp med en svartvit syn på rätt och fel. Den revolten har efter vad han säger hos honom resulterat i moralisk relativism. Jag tror det är en omöjlig hållning och ett sätt att smita från sitt moraliska ansvar.
Det är svårt att veta något om en författare man inte läst. Men mycket tyder på att det är inte alls handlar förlagsängslighet eller auktoritära och konstfientliga me too - aktivister. Att det i stället handlar om en människa som måste tänka efter mer. Och om en författare som måste mogna.
23 jan. 20