Fallet Johan Heltne
Erik Helmerson i DN (22 jan.) beklagar sig över att ingen kommenterat den artikel som Johan Heltne skrev på kultursidan 18 jan. Men det är nog fler än jag som klippt ut den och lagt den åt sidan. Såsom svår att ta ställning till.
Visst får en författare göra sin läsare osäker på hur en viss verklighet ser ut. Men får hen själv vara osäker, gestalta en verklighet hen inte bestämt sig för hur den ser ut. Beskriva en osäkerhet som hen delar med läsaren? Kan man acceptera en sådan oklar författarintention? En författare som resonerar: Detta hände, men eftersom ingen utom Gud kan veta det, vill jag gestalta den osäkerhet som nästan alltid finns när vi som människor söker få en sann bild av ett skeende. Ja, mot detta finns inget att invända.
Men får författaren dela den omedvetenhet hen försätter läsaren i? Det är en svår fråga. Man kan ju resonera så att ingen kan veta något säkert. Vissa situationer kan vara oklara. Jag, som författare, behöver inte bestämma mig för vad som hände. Det räcker med att gestalta denna osäkerhet. Den är läsarens och den är envars.
Jag misstänker att det var mot detta sätt att resonera man invände på Biskops – Arnö. ”Jag ville gestalta en person som inte förstod sig själv såsom jag inte förstod mig själv”, skriver Heltne. Det låter ju onekligen som om han inte var mogen att skriva. Kan man skildra en förvirrad människa om man själv är lika förvirrad? Allting kan man naturligtvis. Men blir det bra litteratur, får inte läsaren något obearbetat och ofärdigt?
Det är inte konstigt att boken inte kom att hyllas och att den dog en stilla död efter utgivningen. I ett sådant fall är det lätt för en författare att tro att boken hade varit bättre utan strykningar och förändringar. Men det kan ju i stället vara så att originalet var katastrofalt och då kan alla förändringar bara leda till att det blir en mindre dålig bok. Men det kan inte göra det till ett mästerverk.
Naturligtvis skulle inte detta diskuteras seriöst om det inte varit för me too. Oklarheten handlar nämligen om en våldtäkt. Har man av moraliska skäl velat censurera Heltne? Är inte detta auktoritärt? Heltne beskriver att han vuxit upp med en svartvit syn på rätt och fel. Den revolten har efter vad han säger hos honom resulterat i moralisk relativism. Jag tror det är en omöjlig hållning och ett sätt att smita från sitt moraliska ansvar.
Det är svårt att veta något om en författare man inte läst. Men mycket tyder på att det är inte alls handlar förlagsängslighet eller auktoritära och konstfientliga me too - aktivister. Att det i stället handlar om en människa som måste tänka efter mer. Och om en författare som måste mogna.
23 jan. 20
21 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Sagt 2020
Nästa inlägg: Lidbecks läsmotstånd
Följande replik är ett svar på din replik 2020-01-24 05:03.
Det är ingen bortförklaring, Lars Westerberg. Att påstå det är löjligt. Det är en alternativ hypotes, och det förstår du nog. Men nu är det ju så att du aldrig medger något och ofta inte skyr några medel för att få tyst på folk som kritiserar vad du skriver. Men har man en blogg, så får man tåla kritik. Om det strider mot dina intressen, så kan du alltid blockera alla kommentarer av de alltför kritiska kommentatorerna. Möjligen har du glömt, men det var jag som en gång föreslog dig möjligheten att ha en blogg, när du avslutade din karriär som kulturjournalist och allmänpolitisk skribent i pressen och ville fortsätta skriva.
Jag vet ingenting om Johan Heltne utöver vad han skriver i debattartikeln och vad han säger i en författardiskussion förra året (DN 2019-12-07) och därför driver jag inte här något sorts försvar för hans texter, eftersom jag inte är bekant med dem. Men du hävdar tendentiöst att han har grälat på Biskops-Arnö och med sin förläggare. Att han grälat i det förra fallet framgår inte alls av hans artikel, snarare motsatsen, och i det senare fallet är det väl riktigare att påstå att det utspann sig ett gräl, som beskrivs som ett bråk, mellan honom och förläggaren om motiv och intentioner. Men vidare framgår det klart av hans artikel vilken hans intention med romanmanuskriptet var: det beskrivs utförligt av honom i artikeln. Din karaktäristik i den formulering som börjar “I alla diskussioner kunde Heltne osv.” är helt och hållet i konflikt med vad han skriver i artikeln. Det är svårt att förstå vad du är ute efter. En befogad misstanke? Om vad? Om att han för oss bakom ljuset och av egenintresse rentav ljuger om händelseförloppet?
Huvudfrågan är: Måste en författare förklara intentionen med en roman, ett litterärt verk? Varför? Måste det klart framgå av en romantext vilken författarens intention är med denna text? Får det inte finnas utrymme för mångtydighet, för olika tolkningar etc.? Det vill säga i detta fall: Får ingen tvetydighet råda om det skildrade fallet var en våldtäkt eller inte var det? Frågan är absurd. Hur många litterära verk måste inte dömas ut som (moraliskt) oacceptabla, som icke-representativa för den “goda” litteraturen, om sådana regler ska gälla för den seriösa litteraturkritiken, om detta är den nya normen för estetisk-kritisk kommunikation?
Tuus Dag Wiberg
Broder!
Jag förstår inte din vrede och din aggressiva ton. Jag anförde ett citat till Magnus och sa att det kan man naturligtvis bortförklara. Och tänkte då att man kunde säga att detta endast påstod något om förfluten tid. Vilket Magnus också sa.
Sedan kommer du fram till vad huvudfrågan är. Ja, det var just den jag försökte diskutera. På Biskops - Arnö är det väl sådant man vill diskutera. Är inte det utmärkande för den professionelle författaren att han vet vad han gör? Jag var alltså inte säker på att man nödvändigtvis måste tänka så.
Problemet som Magnus påpekar är att man inte kan förvänta sig att höra båda parter. Det gör inte den bild man får mindre partisk eller nödvändig att godta.
Tydligen är det mycket upprörande att jag försvarar mig mot kritik och liktydigt med att jag vill tysta mina meningsmotståndare. Hur kan det vara det? Här har du mycket att förklara, Dag!
Bloggförslaget kom från en idéhistoriker på nätet som du hittat och citerade för mig. Samma citat använde min systerdotter på min 60-årsdag. Sedan var det många som föreslog detsamma. Och lite motvilligt beslöt jag mig för att testa.
Ångrar jag mig? Av och till. Men jag förstår inte vad det har med saken att göra.
tuus Lars Westerberg
Broder!
Det är inget konstigt med citatet ur Smålänningen. Jag finner diskussionerna meningslösa. Men jag deltar i dem för din skull och för att tystnad sårar dig. Har jag väl givit mig in i diskussionen så vill jag inte ge upp av ren leda utan tålmodigt argumentera tills du finner diskussionen slutförd.
Jag skyr inga medel för att tysta min meningsmotståndare, skriver du. Det gör jag visst det. Jag utestänger ingen. Men kanske är det bara ett sätt att säga att min polemik ter sig hänsynslös.
Det där med att du varit först med invändningen mot citatet förundrar mig. Magnus påstår att du gjort en sådan invändning. Men jag kan inte hitta den hos dig. Vilket inte heller har någon betydelse. du får väl tycka något om en replik till någon annan.
För att återgå till sakfrågan. Kokat ihop är väl mycket sagt. Det handlar ju om tolkningar av två skeenden. Han tror att han får kritik för sin tendens på Biskops-Arnö men han får kanske i stället kritik för sin oklara författarintention. Förläggare kommer alltid med synpunkter. De vill ha bra och säljbara böcker. Här kan de nog ha synpunkter på tendensen också. Och framför allt vilja ha en tendens, även av författare som mest vill skildra mångtydighet och oklarhet. Men det finns ju också argumentet att man bör ta bort oklarheter om författaren inte går i land med att skildra dem på ett bra sätt.
tuus Lars Westerberg
Broder!
Jag tycker inte om den här privata diskussionen. Den hör inte hemma i ett kommentarsfält. Hittills har jag också lyckats undvika att vara privat även om du inte gjort det. Men nu föll jag tyvärr för frestelsen att svara också på det som inte rör sakfrågan. Så nu är förfallet totalt.
Jag ser att du har rätt när det gäller citatet. Jag missade det helt enkelt. Så svåröverskådligt kan det bli.
Jag vet att jag i början av mitt bloggande aldrig besvarade dina kommentarer. Och att du var missnöjd över detta. Detta gäller alltså inte längre. Det är bra att veta. Men kanske faller frågan bort om du slutar kommentera.
Slutligen tycks " skyr inga medel för att tysta en meningsmotståndare" vara mitt eget påstående om mig själv. Då betyder det endast att min polemik kan tyckas hänsynslös. Och har inte den egentliga meningen att censurera.
I sakfrågan kommer vi nog ingen vart. När jag skrev min bloggpost tänkte jag att man borde nog inte dra för stora växlar på Heltne. Allt för mycket var okänt och saker som han sa fyllde åtminstone mig med misstro.
Jag vill också till eventuell läsare av den här diskussionen tillfoga att det jag skrev i Smålänningen har varit bekant för Dag Wiberg redan innan jag började blogga. Och jag har sedan upprepat det. Om det efter ett halvtannat lustrum väcker någon form av eftertanke, får jag väl se det som en framgång. Att det skulle förändra något återstår att se.
tuus Lars Westerberg
Broder!
Nej, jag skyller inte på dig. Var och en har ansvar för sina inlägg. Detta borde aldrig ha hänt. Alltså sätter jag streck här och mailar i stället.
tuus Lars Westerberg
Jag kan inte heller (utifrån DN-artikeln) se att Heltne velat skriva i ett dunkel där han själv som författare inte ville kunna veta hur det egentligen låg till med sin huvudperson - däremot ville han undvika att direkt pådyvla läsarna en bestämd uppfattning om skuldfrågan, han ville undvika försäkringar inskrivna i texten/berättelsen, och det är en helt annan sak. En hållning som har många motsvarigheter inom den moderna romanen: författaren är inte ansvarig för sina huvudpersoners moral eller deras tankar och behöver inte heller föreskriva för läsaren hur det ligger till.
Det finns det förstås många exempel på: både Henry James i "Portrait of a Lady" och Patricia Highsmith i "The Talented Mr Ripley" skapar en gråzon i tid och tanke där det för läsaren är nästan omöjligt att se exakt när och hur Isobel tar de steg som leder till hennes onda öde, eller när Tom Ripley faktiskt bestämmer sig för att ta över sin playboy-väns identitet, och senare för att mörda honom. Det här är bara antytt med ytterst lätt hand i berättelsen, eller nedsänkt under ytan, och det är ju helt medvetet. Men idag går det ydligen inte för sig att vara så tvetydig, inte i politiskt laddade frågor i alla fall. (Jämför filmen "Jakten" där svenska kritiker nästan mangrant ansåg att antihjälten måste ses som skyldig till de sexuella övergrepp han jagas för; det blev för jobbigt annars.)
Man kan dessutom notera att samtida kritiker och kulturjournalister (ungefär sedan 80-talet) brukar lovorda konst och litteratur som är "öppen"/oavslutad, verk som gör läsaren/åskådaren medskapande; detta innebär naturligtvis ett visst konstnärligt medansvar, eller t o m ett övertaget ansvar hos läsaren/publiken. Men den normen gäller tydligen inte alla gånger.
mvh Magnus
Jag undrar varför du läser så slarvigt. Jag säger att det är fullkomligt o.k. att skapa osäkerhet hos läsare. "Jag ville gestalta en person som inte förstod sig själv såsom jag inte förstod mig själv", skriver Heltne. Det är mitt belägg för att han är lika förvirrad som sin huvudperson. Det kan man naturligtvis förklara bort, men det finns en ganska god grund för misstanke här. Författarens tolkning av det som hänt kan man betvivla.
Jag är inte tvärsäker huruvida man kan acceptera en oklar författarintention. Strindberg skildrar ju en galenskap som han delar. Men det är något delvis annat.
tuus Lars Westerberg
Visst, det var den bortförklaring jag väntade mig. Heltne har grälat på Biskops-Arnö och med sin förläggare och han har sin tolkning av deras motiv. Andra tolkningar är möjliga. Ingen författare väljer tolkningen att hen skrivit en dålig bok. I alla diskussioner kunde Heltne ha framhållit att han nu hade en klar författarintention och när han beskriver diskussionerna att han inte försummat att framhålla det. Det skulle ha stärkt hans sak, men det gör han inte. Därav en befogad misstanke. Vi har ju här hört bara den ena parten.
tuus Lars Westerberg
Apropå lästa och olästa böcker har jag nu läst "Klubben" av Matilda Gustavsson och dymedelst skapat mig en uppfattning om densamma.
Den artikel av Heltne som Helmerson refererar till publicerades emellertid den 17 (inte 18) januari och har i skrivande stund fått 15 kommentarer.
Inte för det spelar någon roll, men på nätet publiceras artiklar vanligen tidigare än i papperstidningen. Vilket skapar mycket förvirring. Extremt illa är det när någon polemiserar mot en artikel som ännu inte varit publicerad i papperstidningen, så att repliken där trycks före papperstidningspubliceringen. Det kan hända när mer en en tidning är inblandad. Förvirringen när skribenter daterar det det polemiserar mot är däremot vanlig och allmän.
tuus Lars Westerberg
Det är obegripligt varför en författares litterära verk enligt utomstående bedömare anses böra utgå från — dvs. inte avvika från — en bestämd moralisk position, som den som följer av me too-rörelsen. Moraliska synpunkter av det slaget kan (bör) aldrig läggas på ett skönlitterärt verk. Det är — en aning skarpare formulerad — Erik Helmersons ståndpunkt, som jag alltså instämmer i. Du skriver i slutet av ditt inlägg att mycket tyder på att det inte “handlar [om] förlagsängslighet eller auktoritära och konstfientliga me too-aktivister”. Det är inget som framgår av Johan Heltnes artikel eller av Helmersons ledare, så du måste bygga på annan information. Och det hjälper ju inte att läsa den aktuella romanen, eftersom han tvingades omarbeta den. Du tolkar också Heltnes nuvarande moraliska position som moralisk relativism. Det är en slutsats som enligt min mening inte kan dras av vad Heltne säger: moralisk relativism ska inte tolkas på det sättet, så det är utgående från hans beskrivning en oberättigad konklusion. En bättre karaktäristik är moralisk partikularism eller situationsetik.
Tuus Dag Wiberg
Tillägg. Artikeln har som sagt fått 10 huvudkommentarer, där alla går på min och Erik Helmersons linje och alla ger Johan Heltne helhjärtat stöd och uppmuntrar honom att kämpa vidare, så din ståndpunkt, Lars Westerberg, är i klar minoritet. Bland kommentatorerna märks författaren och översättaren Jan Henrik Swahn med en kommentar för tre dagar sedan. Jag tillåter mig att citerar den i sin helhet: "Stort tack för artikeln. Jag delar din uppfattning till hundra procent. Den här helt dominerande moralistiska läsningen vittnar om en så fatal okunnighet om vad det är som gör litteratur till litteratur att jag baxnar. Men det är bara att kämpa på. Försök ändra tillbaka i nästa upplaga. Och framför allt, vik inte ner dig i nästa bok. Det är du som har rätt."
Tuus Dag Wiberg
Broder!
Nej jag har ingen övrig information, jag stöder mig helt på texten. Saker i den får mig att misstänka textförfattaren. Och ett direkt citat belyser detta. I princip håller jag naturligtvis med Heltne och Helmerson. Auktoritära försök att moraliskt styra litteraturen måste avvisas. Men jag tror alltså inte att det handlar om detta.
Den som inte övertygas av mina resonemang övertygas inte. I synnerhet är det nog svårt att övertyga dig.
Men jag vidhåller. Om
har jag rätt i mina misstankar så har vi en betydligt intressantare frågeställning.
Man kan naturligtvis använda termen situationsetik. Jag har inte mycket större förtroende för denna term. Men den låter inte lika illa.
tuus Lars Westerberg