I går försökte jag komma bakom fraserna. Att ”strukturförändringar” kan betyda allvarliga försämringar. Och att ”realism” kan betyda att värna sina egna intressen.
Är det så himla konstigt att jag i första hand tänker på mig själv när döda barn spolas upp på stranden? Vem vill ha en nation som försöker göra sig god?
Dylik frånvaro av hyckleri påstås gynna sverigedemokraterna. Kanske har man inte så stort förtroende för anständigheten? Får man välja utan dimridåer väljer man fel. Och kanske är det så.
Gick det att förutse flyktingkrisen? Frågade Dagens Nyheter. ”Ja”, svarar Anne Charlotte Marteus nu i Expressen (10 dec.). Expressens ledarsida var en av den få varnande rösterna. Så tidigt som i oktober larmade SKL, Sveriges kommuner och landsting, om kris i välfärden.
Redan i oktober? Men Expressen var långt tidigare. Man började tala om volymer och tak långt innan den fanns någon flyktingkris. Redan den 13 februari kom Anne Charlotte Marteus omvändelse. Jag var åsiktskorridoren, skrev hon, men det är jag inte längre. Och det var ingen flyktingskris som fick henne att ändra sig. Däremot var det en anpassning till hennes chef Anna Dahlberg, som varit ännu tidigare med de nya signalerna. Och allra först var dennas företrädare på tidningen som politiskt redaktör, PM Nilsson, nu verksam på Dagens Industri. Först PM Nilsson alltså, sedan hans efterträdare på Expressen Anna Dahlberg. Och sedan Anne Charlotte Marteus på Expressens ledarsida. Utan att förutse någon flyktingkris hävdade de att det måste hypotetiskt förekomma ett tak. Vi måste tala om volymer.
För detta blev de naturligtvis kritiserade av verkliga liberaler (läs Per Svensson, Ola Larsmo och Håkan Holmberg och åtskilliga ledarkolumnister i landsortspressen). Marteus blev då så desperat att hon använde sexistiska argument, som hon sedan förmodligen ångrat. Kvinnor är hjärtnupna och bara gråter inför lidande människor. Männen är mera prisvärt kallhjärtade och alltså mera realistiska och förnuftiga. Så desperat kan man bli när man måste försvara en sjuk sak.
I gårdagens blogg resonerade jag om dagens sakläge. I dag är mitt ärende ett annat. Jag har en moralisk fråga att ställa. Vad är en ledarskribent? Är det en vindflöjel som flammar stolt när tidsvinden och opinionen kommer i ryggen? Eller kan man förvänta sig någon heder?
15 dec.15