Omedelbart efter det att jag läst Frank Heller- sällskapets bok med Frank Hellers artiklar från fascismens Rom (min blogg 22 maj) kommer jag att läsa en annan bok, som också är skriven inifrån diktaturen. Det är Hans Falladas Fängelsedagbok från 1944. ”I mitt främmande land” kallas den svenska utgåvan. Fallada är mest känd för boken ”Hur skall det gå för Pinnebergs” som kom 1932. Där han beskriver en småborgares svårigheter i den ekonomiska krisens Tyskland. Han är en av de författare som stannade i Nazityskland under hela kriget. I boken kan man läsa hur han ohållbart försöker rättfärdiga detta. Göra det till något heroiskt att ha stått ut under Hitler. Medan de författare som lämnat landet lättköpt och utan fara har kunnat kritisera Nazityskland. Han skyller på sin fosterlandskärlek och sin bundenhet till Tyskland. Han beskriver sig flera gånger som opolitisk. Vilket väl i det här fallet betyder aningslös. Fallada har ingen ideologiskt kritik mot Nazityskland, han tycker bara känslomässigt illa om diktatur, korruption och översitteri. Och jag gissar att han har en viss övertro på att han skall kunna överleva utan alltför stora eftergifter. I själva verket tvingas han ofta backa och tvingas behärska sitt raseri över dumhet och översitteri. Och det gäller också konstnärliga kompromisser. Och det är ganska intressant att få en sådan rapport också.
Redan rätt snart efter maktövertagandet arresterar man honom och försöker få honom skjuten under flyktförsök. Men han vägar stiga ur bilen för att kissa, trots att man uppmanar honom att göra det.
Hur kan en så opolitisk person som Fallada råka så illa ut? Naturligtvis på grund av populismen. Det är en maktstat och korruptionstat och angivarstat. Fallada är ingen vardagsdiplomat. Han råkar lätt i konflikt med människor. Och tillåter man sig en viss frispråkighet så lurar angivarna bakom knuten.
Men jag fann särskilt en passus intressant. Några tyska antinazistiska intellektuella sitter straxt för krigsutbrottet och funderar på hur det vore att bli ockuperade av engelsmännen. Och kommer fram till att detta vore en klar förbättring. Man skulle vara friare under engelsmännen än under Hitler.
Men så bryter kriget ut. Det går som bekant lysande för Hitler till att börja med. Och då ändrar man åsikt. Dels känns det fint med alla tyska krigsframgångar och dels har söner och vänner redan offrat blod för nationen. Det skulle vara meningslöst om Tyskland nu förlorade kriget. Fallada framställer det som han är den i stort sett ende som håller fast vid att det vore bättre om engelsmännen tog över. Om han är sanningsenlig på den punkten, vet man ju inte. Men det intressanta är ju de andras reaktion, oavsett om han delade den eller inte. Det tycks mig innehålla en sanning om hur många människor förhåller sig till inhemskt förtryck. Inte bara så att det blir någon sorts stockholmssyndrom, att man identifierar sig med sina förövare. Utan nationalismens gift och dess ständiga fiendskap med liberalismen.
28 maj 20