Så kommer den då äntligen, Carlhåkan Larséns biografi över Axel Wallengren, Falstaff, fakir. En sådan har jag saknat i hela mitt liv. Och detta är verkligen den bok som jag har drömt om.
Författaren frågade mig för några år sedan, när han gjort en kort presentation av fakiren, om jag lärt mig något nytt. Det där är en fråga som är fel ställd, antyder att man blir blasé om man kan för mycket. I stället är det tvärtom. Ju mer man vet desto ivrigare söker man efter nya detaljer och perspektiv. Och i det här boken finns det mycket som berikar. Men säkert är det en bok som fungerar lika bra för den fåkunnige.
Bostadsorter och skolor intresserar väl bara den lundafanatiske. Men för mig har det stor betydelse att Fakiren inte bara gick på Katedralskolan utan även på Spyken. Vad fick honom att byta skola? Spyken var ju länge en speciell skola, en studentfabrik för de rika, en möjlighet för fattiga med stipendier eller annat understöd. Vad det var för en typ av skola på Fakirens tid, undrar jag mycket. Att han var elva år innan han kom till Tommegapsgatan var ju också en nyhet för mig. Han hade flera adresser dessförinnan.
Hans båda kotterivänner Emil Kléen och Bengt Lidforss hade båda syfilis. Jag har alltid trott att fakiren klarade sig. Men av biografin framkommer det att han hade venerisk smitta. Det är inte mer preciserat än så. Man tycka att frågan är en privatsak, utan betydelse för liv och skrivande. Men vad syfilis beträffar var det en livskatastrof, man var dödsdömd och pestsmittad, på ett sätt som inte kunde undgå att prägla hela livet.
Carlhåkan Larsén uppehåller sig mycket vid den allvarlige poeten Axel Wallengren. Det seriösa författarskapet tog Wallengren själv mer på allvar än det humoristiska. ”Mannen med två huvuden” kallar Larsén sin biografi och det är också namnet på Wallengrens studentlivroman. Skall man göra rättvisa åt Wallengren måste man syssla med båda sidorna. Men i en tid när Lethe dränker också de största andar kan det förefalla lite perifert att syssla med poeten Axel Wallengren. De stora klassiska skånska diktarna är Ola Hansson och Vilhelm Ekelund. Axel Wallengren och hans nära vän Emil Kléen är en sorts mellanled.
Det är ju som Sveriges förste moderne humorist som Falstaff, fakir är stor. Povel Ramel är en portalgestalt för den moderna humorn. ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa”, sa de stora ryska författarna. Det samma kunde alla stora nutida svenska humorister säga ”Vi har alla krupit fram ur Povel Ramels kokosnöt.” Genom de rottrådar som går från Fakiren till Ramel, blir den tidigt döde Wallengren till en viktigare gestalt än de rödmosiga revymakare och bondkomiker som överröstade honom i flera decennier.
Men det är alltid svårt med litterära valfrändskaper. Alla svenska författare liknar varandra i det att de skriver på svenska. Och inget författarskap är totalt likt något annat. Därför har alla klassificeringar ett drag av godtycke, det beror på vilka stildrag man finner konstituerande. När Larsén ägnar slutsidorna åt att polemisera mot mitt försök att bringa ordning i kaos måste man reagera med ett kraftfullt jaså. När Larsén finner Nils Hasselskog mycket fakirisk kan jag bara ställa mig frågande. Om det mest kännetecknande är de branta associationsbanorna ter sig Hasselskog som en mycket mer konventionell humorist. Svårare är det att avgränsa fakiren från den absurda humorn, typ OA eller Blå tummen. Men jag tycker inte det är alldeles samma sak.
Stor sak i det. Det är lite förvånande att Larsén hävdar att Mårdberg i Anna Brantings Staden är ett porträtt av Emil Kléen. Lennart Leopold i ”Skönhetsdyrkare och socialdemokrat” är lika övertygad om att det är ett porträtt av Bengt Lidforss. Jag tror att de båda har rätt. Besöket hemma hos Brantings kan knappast vara ett besök av Fakiren och Lidforss. Och när Anna Branting flyr till Lund från sin otrogne man så är det uppenbart Lidforss som tar hand om henne. Att en gestalt har två förebilder är ju ingenting ovanligt. I en episod hämtar Mårdberggestalten inspiration från Emil Kléen, i en annan från Bengt Lidforss. Men möjligt är förstås att någon av biograferna misstar sig.
Albert Engström knölaktiga påhopp på ludabohèmen kopplar Larsén utan vidare samman med Fakir-kretsen. Men jag tror att Bengt Lidforss blev den kontroversielle gestalt han var efter Kléens och Fakirens död. Han var yngre än de båda andra och det skall mycket till för att ungdomsglädjen skrämmer i en stad som Lund. Det är när Lidforss är tillbaka i Lund som docent som han ter sig skrämmande. Varför det? Därför att han då är äldre och samlar unga män omkring sig till namnlösa orgier. Det var en mycket vilt liv. Men homofobin är nyckelordet när det gäller Lidforss dåliga rykte.
Lidforss blev inte svaret skyldig. ”Den som yrkesnarr så bekante mannen” för att karaktärisera Engström, tycker jag är en vacker lundensisk formulering. Engström ångrade sig sedan. Det är lätt att gå för långt i sedlig indignation.
Spänningen mellan Wallengren och Lidforss skulle också vara förtjänt av en utredning. Uppenbarligen hade de vissa reservationer mot varandra, medan båda stod nära Kléen. Visst var Wallengren dekadent, men jag tänker på det drömmande och romantiska hos honom. Han benägenhet för att bli generad och rodna. Lidforss fann hans studentlivsroman knoddän och Anna Branting fann honom fåfäng. Lidforss odlade hädelsen och råheten, det grinar nihilistiskt om honom. Vilhelm Ekelund sa efter brytningen att Bengt Lidforss föraktade alla människor, mest sig själv. Det är intressant att spekulera över om inte Lidforss råheter ibland blev lite för mycket för den vekare Wallengren.
Som sagt, en biografi som väcker många tankar och ju mer man vet på förhand desto gladare blir man av allt man får veta. Ibland hämmas Larsén av sin ambition till vetenskaplighet, en lång utredning av olika typer av humor är bara trist. Men här finns tillräckligt mycket nöjsamt. Gläd dig Fakiren-läsare!
22 okt.15