Det förs en konstdebatt i Sydsvenskan. Den inleddes med Linda Fagerström angrepp på en konstutställning som hon anser vara mjukporr (1 juni). Sedan har det kommit en del motinlägg. Jag skall inte lägga mig i denna konstdebatt. Jag reflekterar i stället över den sexualsyn som samtliga inlägg, pro et contra, för och emot, speglar. Det är en sexualsyn som inte längre ifrågasätts och får betraktas som allmänt accepterad. Utom, givetvis, av den som skriver dessa rader.
Man gör en distinktion mellan konst och snusk, man talar om den manliga blicken, man talar om sexualisering och exploatering. ”Den här sortens bilder finns”, skriver Linda Fagerström , ”det kan vi beklaga.” Men det är direkt plågsamt när pornografin invaderar konsten. Menar hon.
Så är det alltså. Motinläggen vill rädda konsten men ifrågasätter inte sexualsynen.
Hur blev det så? Man kan ju fråga varför man blir kränkt av att vara objekt för mannens sexualitet. Men denna sexualsyn har starkt kopplats till feminismen och har sedan inte kunnat ifrågasättas. Samtidigt blir man kränkt av om denna sexualsyn kallas pryd eller viktoriansk. Jag tycker inte heller att negativt värdeladdade ord beskriver verkligheten på ett objektivt sätt. Men nog är det en annan sexualsyn än min.
Själv anser jag inte att denna sexualsyn har med feminism att göra. Det vill säga det finns ingenting som motiverar den i kampen för jämställdhet och lika rättigheter, ingenting i en motsatt sexualsyn som förhindrar att man reagerar mot översitteri och kränkningar av individens fria vilja. Det finns också en minoritetsfeminism som bekämpar majoritetsfeminismens sexualsyn. Det gäller ju förstås att inte låta sin avvikande sexualsyn slå över i misogyni och antifeminism.
Det gäller att ställa om blicken, bestämma sig för om man skall se konst eller snusk, skriver en av Linda Fagerströms kritiker (Patrik Steorn 12 juni). Att bli sexuellt upphetsad är alltså snuskigt. Ja, det tycker man allmänt. Annars har man inte riktigt följt med i tiden och debatten.
17 juni 20