Malin Ullgren skriver fint i DN (24 okt.) om hur det är att ha en nyfödd. Den oerhörda lycka man känner. Hon avslutar klokt med att varna för sentimentala mödrar som längtar tillbaka till barnens småbarnsstadium i stället för att glädja sig över deras växande och mognad.
Vilka är livets bästa stunder? Det är när man drabbas av en stor och oväntad lycka. För mig som var en mycket ensam man och redan förlorat mitt hopp är mitt möte med Christina en sådan lycka. Fast den var förknippad med större ängslan. Den kände jag inte på samma sätt när mitt första barn föddes. Där var den starka och oväntade lyckan utan rädsla. Man är tvungen att fokusera på nuet. Barnets avlägsna framtid vet man ingenting om. Som förälder gäller det att hela tiden göra sitt bästa i varje nu.
En stor och oväntad lycka är en nåd. Hur gör man lyckan varaktig? Vad betyder en vand lycka? Man kan välja att söka nya kickar, nya förälskelser, nya barn. Men vad är det för fel på de gamla? Kanske har den som sysslat med kultur ett långt liv en viss fördel här. Att ta del av den kvalificerade konsten kräver ansträngning och tålamod. Det ger så mycket, men sällan snabba kickar. Den kan ge det också men då förutsätter det en uppodlad kvalitetskänsla, som man inte förvärvat på en dag. Erich Fromm, som jag i min filosofiska ungdom läste och sågade, talar om kärleken som ett arbete. ”Så må jag då i tålamod och kärlek likna dig”, som det heter hos psalmisten.
När man har barn tänker man ofta på förhållandet mellan förändring och död. Den tvååring som fanns är borta för evigt och har naturligtvis föga likhet med den vuxne mannen eller kvinnan. Och att sörja över det är just sentimentalt.
När Christina befann sig på BB -hemmet och jag kunde iaktta de nyförlösta mödrarna med sina nyfödda fick jag en stark känsla av att detta var pornografi för kvinnor. Och jag har sedan dess tänkt att kopplingen mellan sexualitet och barnafödande är mycket starkare hos kvinnor än hos män. Vad man nu, om det ligger något i det, kan dra för slutsatser av det. Den rena biologin är så rudimentär, det mesta är tradition och föreställningar.
Men det finns ju något skumt med kärleken till det nyfödda barnet, liksom det är något skumt med kärleken till djur. Hur mycket beror av makten och möjligheten, i barnets fall rent av nödvändigheten, att projicera. Du behöver mig och har ingen möjlighet att klara dig på egen hand. Men jag skall ta hand om dig och ge dig allt vad du behöver. Den överlägsenhetspositionen är skön.
26 okt.18