Bo Strömstedts död får mig att tänka tillbaka på min korta tid på Expressen 81-82. Det kan vara intressant att försöka se sig själv utifrån och fråga sig vad min uteblivna karriär berodde på. Att ställa sådana frågor är kanske att tala om rep i hängd mans hus. Men tanke på dagens brydsamma situation för frilansare. Men dock.
Nå, somliga går uppåt till Dagens Nyheter andra försvinner stilla. Är det mycket att grubbla på? Jodå, men om några faller ifrån så beror det förmodligen på någonting.
Jag kom alltså till Expressen efter tretton år i studentpressen. Jag tror helt enkelt att detta var förklaringen. En skribent som redan är färdig har inte samma förmåga till anpassning. Det är inte bra för tidningen och kultursidan som gärna vill färga sina skribenter. Och det är inte bra för skribenten som inte vill låta sig färgas. På den tiden funderade jag aldrig på om jag skulle bli publicerad. Utan om jag kunde skriva något som ingen annan skrev, skriva något bättre och roligare. Annars var det ju stängt taget ingen idé att skriva. Mitt skrivande hade hittills byggt på att läsarna var förtrogna med mig. Det blev bra eftersom de kände mig. Såg det jag sa som uttryck för en originell personlighet. Jag trodde jag skulle kunna bygga upp detta med expressenläsarna. Men offentligheten har inget tålamod och kvällspressoffentligheten allra minst. Varje dag knuffas en mängd röster om uppmärksamheten och en förströdd allmänhet tar till sig det mest iögonfallande. Så det förebådade nätverkligheten. Det slappaste och ytligaste hos människan premieras.
Var det jag skrev i Expressen uselt?
Jo, mycket ojämnt. Jag var en van skribent som visste vart jag var på väg, men jag var ovan vid att bedöma en större offentlighet. Povel Ramel brukade säga att han skrev det som roade honom själv. Det fungerar ofta men inte alltid. En del som man själv finner intressant är ointressant för andra.
Jag skrev en hel del notiser, vissa anonymt. Det hade jag inget emot. Dels var Aftonbladets anonyma Innerspalt en förebild för mig, dels hade anonymiteten på den tiden ett visst symbolvärde. Det var inte Lars Westerberg som skrev, utan Expressens kultursida. Och det var jag som gav röst åt kultursidan. Det tyckte jag var stort.
Ändå har jag i efterhand funderat på vad som kan ha varit tanken med anonymiteten. Man publicerade mitt namn när man inte gemensamt ville stå för det jag skrev? Eller ville Arne Ruth dölja för de andra medarbetarna att jag förekom så ofta? Det senare tror jag inte på. Det är svårt att dölja något på en tidningsredaktion. Och det tycktes mig slumpmässigt vad som hade mitt namn som underskrift.
Nå, mitt äventyr blev alltså kort. Arne Ruth var kulturchef och det var han som värvade mig. Bo Strömstedt var chefredaktör. Min avgång skedde vid kulturchefsbytet till Leif Zern. Om det var en allmän önskan att bli av med mig och att det var lämpligt att det skedde när en ny kulturchef, som kom från Dagens Nyheter, tillträdde, vet inte jag. Eller om det var fenomenet att nya kulturchefer vill rensa i den gamla medarbetarskaran för att få bättre plats för sina egna favoriter. Gunnar Bergdahl gjorde tappra försök att bli av med mig när han tillträtt som kulturchef på Helsingborgs Dagblad. Till sist resignerade han och betraktade mig med rätta som en bisarr särling som man fick uthärda. När han till sist gjorde sig av med mig skildes vi under ömsesidiga hedersbetygelser.
Vad hände med mig efter Expressen? Jag förekom i Obs i radio och från 84 regelbundet. Hösten 87 blev jag kulturkvast och det varade till och med våren 92. Där odlade jag verkligen min outsiderposition och jag var ju också verksam i ett annat medium än dagspressen. Det var före datorernas tid så det talade ordets position var inte stark. Dock kunde man ännu nå en viss uppmärksamhet om man vågade ta ut svängarna. I dagens värld är det snarare återhållsamheten som gör en speciell.
95 började jag förekomma glest som kolumnist på Sydsvenskans ledarsida. Det varade i tretton år. 94 var jag åter en lågmäld tidskriftsbevakare i Obs.
Är jag glad över min tid som offentlig skribent. Är jag nöjd? Ja, uppriktigt talat, ja. Jag vann inte hela världen men jag bevarade min själ. Jag lyckades verka i denna miljö med obruten integritet. Jag vet att det inte hade kunnat ske om inte hederliga personer hållit mig om ryggen. Jag delar hedern med dem.
30 juni 16