Debatten om ”svenska värderingar” fortsätter trots att rimligtvis allt är sagt. Vi behöver inte precisera begreppet, menar ledarskribenten Håkan Boström på Göteborgs – Posten (13 juli). Vi vet mycket väl vad som menas med svenska värderingar. Inte alls, menar Hanne Kjöller i DN (15 juli), det är som en gas som högern släppt ut. Precis som vänstern släppte ut uttrycket ”strukturell rasism”. Starkt suggererande men svårt – kanske omöjligt – att konkretisera. Jag föreslog när det begav sig att man i stället skulle tala om ”omedveten rasism”. Knappast bättre, invänder den kritiske, det omedvetna finns inte. Det som inte finns i någons medvetande, kan inte sägas ha någon existens. Men tänk er en person som menar sig vara färgblind. Och också är det då hen inte kan upptäcka minsta spår av ovilja mot invandrare hos sig själv. Men så visar det sig att hen har en tendens att välja bort invandrare, när hen skall välja medarbetare. Uppmärksammar man hen på det, så blir hen förvånad, men hen hittar genast andra skäl till sitt beteende. Det kan man tro på i det enskilda fallet, men om det visar sig vara ett mönster bland de förment färgblinda?
Eller varför tenderar man att tro att den som sågar upp ett cykellås har tappat sin nyckel om hen uppfattas som svensk, men är en cykeltjuv om hen inte gör det. Mönstret kan vara tydligt även om den enskilde alltid har möjlighet till bortförklaringar.
Och visst vet man vad som gäller i Sverige utan att precisera det. Det som är nödvändigt är, som jag brukar hävda, att skilja viktiga principer som man menar bör vara universella, jämlikhet, jämställdhet, individens frihet et.c. , även om de de facto inte är det, från ytliga vanor och beteenden, klädedräkt, hälsningsbeteenden, bordsskick. Där en svensk medborgare inte bara ha rätt att avvika, utan i enlighet med svenska värderingar måste garanteras rätten att få göra det. Majoritetsförtryck kan aldrig ursäktas.
Sedan är det naturligtvis den nationalistiska aspekten. Varför kalla något för svenska värderingar som inte är exklusivt svenskt? Som snarare är västerländskt, demokratiskt, upplyst. Varför allt detta flaggviftande?
Kanske kan man se nationalstaten som ett decentraliserat världsmedborgarskap? Och behovet av gemenskap inom denna subgrupp, som något legitimt? Det rimligaste försvaret för nationalismen går ut på att vi behöver något att samlas kring i det här invandrarlandet. Vi som har hamnat här, vad har vi gemensamt? En gemenskap som inte exkluderar oss som bara blivit kvar här.
Nationalismen har en sorglig historia, det kan man inte bortse från. Den som hävdar att det finns en svensk kultur, brukar påpeka att det är denna sammansmältning av utländska impulser med det inhemska, som blivit rådande just i Sverige. Men det som dominerar är upplysningen och moderniteten. I denna ingår fördomsfriheten och internationalismen. Försöker man använda detta som slagträ mot kultur- och moralkonservativa invandrare hamnar man i självmotsägelse.
20 juli 16