Jag känner en allt starkare frustration över den svenska debatten. Det beror naturligtvis på att jag är helt marginaliserad. Den kränkta narcissismen i detta kunde jag leva med, den sticker inte upp huvudet så ofta att den allvarligt bekymrar mig. Dessutom har jag förmodligen alltid varit marginaliserad. Aldrig varit mer central än att man vid behov har kunnat blunda med öronen.
Vad det handlar om är att den svenska debatten trampar vatten. Alla resonemang jag vederlagt upprepas naturligtvis på nytt och på nytt. Och varför skulle de inte göra det? Min egen argumentation stannar ju hos en liten krets.
Alice Teodorescu säger (debatt i Göteborg, refererad på ledarplats i Borås Tidning 22 maj) att det som förhindrade att man konstruktivt kunde behandla flyktingfrågan var att man gjorde den till en moralisk fråga. Men naturligtvis: den var - och är! - en moralisk fråga. I huvudsak en moralisk fråga. En högerdebattör som Lars Calmfors i DN har också erkänt det. Det handlar om hur mycket man är beredd att offra för medmänsklighet och humanitet. Det är den största delen av problemet. Den självkritik som Aftonbladets ledarsida har gjort handlar nog i stället om att man tidigare enbart såg det som en moralisk fråga. Det handlar ju också om praktiska möjligheter.
26 maj 12