Ledarskribenten Joel Halldorf på tidningen Dagen är, som sagt, en person som tänker. Nu har han levererat några förslag på strukturella förändringar av samhället för att förbättra integrationen. (28 okt.). Naturligtvis lyckas han inte lösa ett så svårlöst problem, men hans tankar tål ändå att diskuteras.
Han utgår från Henrik Berggrens och Lars Trädårdhs idé att staten är stark för att kunna garantera medborgarnas oberoende och individualism. Och så ser han två områden där staten behöver stärka sin ställning. Det gäller polisens effektivitet i hela samhället. Och skolans kvalitet, som bör vara hög och jämn.
Det där kan ju vara en god tanke men har inte så fruktansvärt mycket med integration att göra. Viljan till polisiär effektivitet i alla bostadsområden och rörande alla typer av brott är förstås ett medel mot att människor och områden förslummas. Och en jämlik och framgångsrik skola leder till att klassklyftor inte permanentas. Åtminstone inte på grund av skolsystemet.
Av mer direkt relevans är det han säger om samhällets inställning till täta gemenskaper. Sådana sociala grupper kan öka hemkänslan på ett sätt som ett opersonligt samhälle inte kan göra. Den eventuella misstron mot sådana grupper beror nog på att man är vaksam på den fara för individens frihet de kan utgöra.
Samhället varken kan heller bör påverka någon till att välja bort en sådan miljö. Men friheten att välja bort måste på något sätt garanteras. Och det är ju inte helt lätt eftersom det innefattar de myndigas oundvikliga makt över de omyndiga. Jag har flera gånger diskuterat det problemet.
Jag tror att det största problemet här är att det sekulära samhället har så svårt att handskas med avvikelser. Man gör motstånd mot insikten att det faktiskt är möjligt att leva utan konsensus i så gott som alla frågor. Och det förstärks av att man tror sig värderingsfri och förnuftig. Det man tror vara värderingsfrihet är ofta nog vaneblindhet och konventionalism. Förnuftig, rationell och vetenskaplig är man för visso. Men tanken att människor kan ha värden som de sätter högre än förnuftet, tycks vara en svår tanke. Det är bra att vara förnuftig men att förguda förnuftet är bara fyrkantighet. En måttlig form av oförnuft kan man faktiskt tillåta människor att hålla sig med. Om de tycker så. Insåg man detta skulle mycken blåögd indignation försvinna och integrationen gå smärtfriare.
Men naturligtvis är det stora problemet pengar och bostäder. Och pengar genom bidrag är en nödlösning. Pengar genom arbete – helst kreativt arbete – är en väg in i samhället.
29 okt.15