En biskop i Linköping skriver ett inlägg i Dagens Nyheter (idag 19 juli). Hur väl tolkar han inte vår moraliska och existentiella situation. Är det ett kristet inlägg eller skulle det kunna vara skrivet av vilken klarsynt agnostiker som helst? Det finns egentligen bara ett kristet ord i texten men ett avgörande. Det är ordet nåd.
Vad det handlar om är alltså sorgen över stängda gränser. Och om människans förmåga att vänja sig. ”För ett år sedan slöt det svenska folket upp kring en av det mest generösa flyktingpolitikerna i EU. Nu är vi minst generösa. Vad gör det med oss? Först gråter vi, sedan vänjer vi oss.”
Skribenten, Martin Modéus, citerar Svenska Dagbladets ledarskribent som ironiskt talar om ”vår tids gråterskor”. Men Martin Modéus tycker att det har en poäng att vi gråter. Det håller sorgen vid liv och påminner oss om vårt moraliska svek.
Själv tror jag dock att vi som privilegierade alltid har levt med huvudet i sanden. Vi visste om krigen och orättvisorna. Men så kom televisionen och vietnamkriget och det blev svårare att blunda. Sedan vande vi oss vid att se krigen och övervåldet. Vi visste om tiggarna. Vi for ut i världen och såg och förträngde denna korta semesterupplevelse. Sedan kom de hit och vi blev mycket upprörda.
Nu har vi väl vant oss. Det har alltså varit korta glimtar av moralisk klarsyn. Precis som familjen Marmeladov i Dostojevskijs Brott och straff har vi hela tiden levt på den utnyttjade Sonja.
Vad återstår? Att bevara vår klarsyn. Därför behövs gråten och det kristna ropet ”Kyrie elesion” (Herre, förbarma dig) känns kusligt relevant.
Alla som läst mig vet att jag numera ofta behandlar teologiska frågor. Ofta har det handlat om kritik av traditionalister och fundamentalister. Men biskopens inlägg är också kristendom. Han beskriver vår förtvivlan och nödvändigheten av klarsyn. I det är han som vilken tänkande och kännande människa som helst. Vad är det vi ateister inte kan dela med honom? Som vanligt: hoppet.
19 juli 16