Det är tre stora klassiska författare som bara snuddade vid Lund. Befann sig här mycket kort tid. Carl von Linne, Erik Johan Stagnelius och Viktor Rydberg. Varför lämnar man Lund efter så kort tid? I Linnes fall därför att Lund ännu inte kunde konkurrera med Uppsala och kanske var det också skälet för Stagnelius. Rikssnillerna Tegner och Geijer är visserligen knutna till varsitt universitet på Stagnelii tid och Tegner är den bättre författaren. Ändå kan kanske Stagnelius haft skäl att flytta på sig. Det var juridik han skulle börja läsa. Viktor Rydberg är däremot fullt ursäktad, han hade inte råd att studera längre, utan fick återgå till journalistiken. Bitte Sjöberg berättar i En lundensisk litteraturhistoria att han fick tentera i lånade byxor, som han sedan, klokt nog, inte lämnade tillbaka.
Vad kan man då säga om Linnes korta tid här i Lund? Gunnar Broberg hittar ändå en del roligt. När Linne bodde hos Kilian Stobaeus hade han varsel. Det knackade kraftigt två gånger och eftersom hade bodde på vinden hade knackningarna inte kunnat åstadkommas på normal väg. För högt för att någon skulle kunna nå upp med en stång. Alltså dödsvarsel. Linne tror ett ögonblick att det är honom det gäller. Men två dagar senare får Kilian Stobaeus veta ett en förnäm och betydelsefull person dött. Stobaeus är läkare och borde alltså ha botat personen i fråga, man får anta att det var hans patient. Och tre dagar senare dör Stobaeus egen mor. Så tolkar jag den kryptiska texten. Linjen går till Strindberg som också hade ockulta upplevelser i Lund.
Sedan iakttar Linne två kopulerande daggmaskar på vägen mellan Malmö och Lund. Han ger en ganska noggrann beskrivningen av detta, men han medger att det gick fort. Det skall vara den klarögde Linne, som i två episoder sammanfattar Lund. Det är besynnerligt och ibland upphetsande.
Göran Bexell skriver fint om Stagnelius. Att han bodde på samma gata som Tegner är en intressant tillfällighet. Bexell citerar en betagande hyllningsdikt från den elvaårige Stagnelius till en person, fadern/prästens adjunkt, som var förhindrad att vara med när han skulle promoveras i Lund. De grekiska gudarna på väg till promotionen i Lund stannade nog till i Gärdslösa för att hylla den på Öland kvarblivne, tror den elvaårige hyllningsskalden.
Bexell säger att Stagnelius mytologi är främmande för moderna människor. Så är det. Men främlingskapet och den erotiska utstöttheten har gett honom själsfränder i modern tid. Själv kan jag ”Till förruttnelsen” utantill. Fröding hade samma problem, men Stagnelius är skoningslösare. En erotisk längtan som övergår i dödslängtan. Och som drömmare kan man också känna igen sig: ”När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet skall hans lågande själ ej kring sig finna! Blott i drömmar Olympen stiger till dödliga ned.”
Om Viktor Rydberg framhäver Bitte Sjöberg hans radikalism. Det är helt riktigt och hon citerar en korrespondens med en uppenbarligen konservativare före detta lundastudent. Med dess blandning av ironi och självironi. Detta är du i mina ögon, men detta är jag naturligtvis i dina.
Att man ansåg Rydberg konservativ mot slutet av sitt liv tror jag ingalunda beror på misstolkning av hans texter. ”Vapensmeden” är rimligen ett reaktionärt verk. Dessutom hade han varit med om att kasta Hjalmar Branting i fängelse för hädelse. Rydberg angrep marxismen. Det är nu inget konstigt i att en liberal tar avstånd från socialismen. Men Rydberg har inte förstått marxismen. Och Vapensmeden har obehagliga auktoritära inslag.
28 sept.17