Jag kan inte neka mig att citera ur Staffan Bergstens företal till Northanger Abbey, som jag skrev om igår. Det är tydligen skrivet 1993, inte 1893, som man skulle kunna tro, och det gör det lite märkligt. Volymen ingår i något som heter Helikon bibiloteket.
Nå, företalet avslutas med följande ord: ”Jane Austen kunde eller ville inte dölja sitt skarpa intellekt tillräckligt väl för att bli konventionellt gift, och därigenom gick hon miste om den fullgångna erotiska kärleken som personlig erfarenhet. Denna brist kan göra hennes människoskildring psykologiskt begränsad men skänkte i gengäld inte bara frihet att skriva utan också en tankens klarhet och en stilens svalka som behållit sin ungdomliga fräschör genom två hundra år. Ogift och barnlös i verkliga livet blev Jane Austen den engelska kvinnoromanens föderska och moder”.
Det är elakt nog att citera detta och eftersom det är en gammal man som har skrivit det, bör vi le hult. Men visst är det en fascinerande sexualsyn. Vad som menas med den fullgångna erotiska kärleken kan man fundera på. Coitus? Orgasm? Utlösning hos motparten? Ett erotiskt liv, som man i största allmänhet upplever som tillfredsställande? Men det som fascinerar är ju författarens tro på att erotiska erfarenheter på ett avgörande sätt förändrar människor. Där kan jag faktiskt tänka mig att det finns ogenomtänkta läsare som i mildare form delar Bergstens fördomar. Själv tror jag inte att erotiska erfarenheter betyder ett dugg. I synnerhet inte om man koncentrerar sig på att uppnå fullgångenhet (vilken av definitionerna man än väljer) och nöjer sig med det. Men att erfarenheten skulle öka spännvidden i ens psykologiska insikter men minska tankens klarhet, när man väl sätter sig vid skrivbordet, är det väl ingen som tror.
Nåja, den avslutande raden har en betydande charm. Det är en sådan där elegabel formulering som de gamla litteraturhistoriska mästarna älskade. Sådant som gjorde mig munter till sinnes när jag som ung filosof kom i kontakt med litteraturvetenskapen.
28 aug.15