Så är det julafton i morgon. Tradition och konsumtion. Men för några gör sig kristendomen påmint.
Länge tänkte jag att det är påsken som är det stora kristna högtiden, det där med julen måste vara en missuppfattning. Jesu död och uppståndelse mot Jesu födelse. Födelsen är ju bara den nödvändiga begynnelsen för en väg som leder till den stora segern och förändringen. Men numera tänker jag att detta att Gud blir människa är ett lika stort mirakel och leder till lika svåra teologiska frågor.
Två frågor om födelsen. Varför blir Gud människa? Och varför väljer han denna tid att födas i? Den senare frågan har så vitt jag förstår inte upplevts som särskilt angelägen.
Frågorna om döden och uppståndelsen ställs oftare. Varför dör Jesus på korset? Vad är det som händer vid uppståndelsen, hur konkret skall man tolka det? Och vad är dess metafysiska betydelse? Vad förändras?
Varför blir Gud människa? För att människan syndat och måste straffas. Men eftersom Gud är kärleksfull vill han inte straffa människan. Då löser han problemet genom att själv bli människa och straffa sig själv.
Detta är den besynnerliga försoningsläran. Det vore bra mycket klokare att bara låta bli att straffa.
Men om detta inte är poängen med människoblivandet, vad är det då? Är det att lära känna människornas nöd, att erfara hur det är att vara en maktlös, lidande människa? Inte behöver en allvetande Gud någon erfarenhet. Men för människan kan det göra skillnad. Den allsmäktige – allsmäktig i den meningen att det goda han representerar kommer att segra – den allsmäktige guden har en gång varit lika eländig som jag. Det går att säga: Det gör ingen skillnad. Hans lidande hjälper inte mig. Men själv har jag, trots att jag är ateist, inte svårt att förstå att det kan kännas som ett tröst och ett hopp. Hur illa det än är har den allsmäktige guden - rent konkret - upplevt detsamma. Samma hopplöshet och maktlöshet. Jag har del i honom och vi kommer att vinna.
Och döden och uppståndelsen? Det är en symbol för hoppet och segern. Det spelar inte så stor roll vad som konkret hände. Jesus framhärdade i kärlek och någonting förändrades för alltid.
Många ägnar sig åt bibeltolkning. Men om det skulle finnas en sann kärna i Bibeln, så är Bibeln själv en tolkning. Någonting händer och de mycket mänskliga evangelieförfattarna skriver från sin tidshorisont ner sin tolkning. Bibeln är Guds ord sägs det ibland. I en mening är Bibeln skriven av Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Det förnekas av ingen. I vilken mening är det då Guds ord?
Det finns en vördnad för Jesu tid och för de första kristna. Men varför skulle de första kristna vara bättre kristna än alla senare kristna? Är det för att Gud valde att födas i den bästa av tider? Människan går alltid vilse, men det här var en tid där hon var mindre vilse än någonsin.
Det kan vara sådana resonemang som outtalat ligger bakom många traditionalisters teologi. Allt Jesus inte opponerar mot i samtiden får han anses ha godtagit. Och själv är han ofelbar. Hur det nu går ihop med att han var sann människa? Det bygger i sin tur på halvgudhypotesen. Han delar människans yttre villkor men förblir allsmäktig, allvis och allvetande. Människoblivandet är egentligen fejk.
Den rimligare hypotesen är att det inte var något särskilt med Jesu tid, den var varken bättre eller sämre en andra tider. Min hypotes är att Gud ville bli människa så fort som möjligt. På Jesu tid hade mänskligheten nått en nivå som möjliggjorde en uppfattning av hans människoliv som kunde tolkas och omtolkas av kommande släkten. Bättre och bättre tolkningar med människosläktets ökande insikter. Ännu äldre tider hade haft svårt att se inte bara som i en spegel, utan till obegriplighet förvanskat.
Julens budskap tolkas både av Dickens och av Karl-Bertil moraliskt. Och visst, kärleken ställer sina krav. Men här finns också ett hopp och ett glatt budskap. God Jul, alla troende och hedningar!
23 dec.15
 
Bloggen tar nu jullov. Tillbaka 4 januari.
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!