Det är spännande och lustfyllt att läsa dramatik. Sannolikt motsvarar dramatisk framställning något djupt i min personlighet. Intensiteten, koncentrationen på väsentligheter. Också naturligtvis mångtydigheten vilket den oskicklige prosaförfattaren i sämsta fall kan trolla bort eller begränsa. Ändå har teatern spelat en förhållandevis blygsam roll i mitt liv. Periodvis har jag gått mycket på teater. Och jag är uppväxt med TV-teater. Strindberg har min första seriösa litterära upplevelse. Och det var dramatikern jag beundrade. ”Varför blev det så här?”, kan jag fråga mig. Varför hamnade jag i långa natur- och miljöbeskrivningar? Varför blev jag denne tungus som läser långsamt med noggrant aktgivande på stil och språk? Kanske motsvarar det också något i min personlighet. Men det känns lite tråkigt när man tänker på det.
Nu har jag emellertid haft anledning att läsa I lodjurets timma av Per Olov Enquist. En pojke är intagen på en anstalt. Han är deltagare i ett experiment där man undersöker huruvida patienternas tillstånd förbättras om de får ta hand om ett husdjur. När dramat börjar har experimentet redan havererat för pojkens del. Han har dödat den katt han blivit anförtrodd. Och i ett bråk om själva katten knivskurit en medpatient. Och han uppsöks nu av den unga kvinnliga psykologen som har ansvar för projektet. Som stöd har hon en medelålders kvinnlig präst.
Dramat är mycket laddat. Där pojken, knuten, gåtfull och vrång, spelar ut sin verklighetsuppfattning mot de båda kvinnorna. Det visar sig att själva experimentet har haft en destruktiv effekt. Man har haft en grupp som tilldelats husdjur och en kontrollgrupp som inte fått något husdjur. Detta har skapat stor avund bland patienterna och upplevts som en orättvisa. Kontrollgruppen känner sig också missgynnad när det gäller uppmärksamhet. Det är de andra som får något och de får dessutom uppmärksamhet.
Den avundsjuke medpatienten kastar vid ett rasttillfälle katten över muren ut i vildmarken. Den förblir därefter försvunnen. Pojken intalas av en annan patient att katten dukat under för vilddjuren och pojkens sorg är gränslös. Det är det som får honom att sticka en kniv i magen på medfången, som kastat ut katten. Men på ett gåtfullt sätt letar sig katten tillbaka till sin anförtrodda husse. Pojken ser det som att katten återuppstått. Hans handlingar har gjort att man beslutar att avbryta experimentet och ta katten ifrån honom. Det är då pojken dödar katten. Det är avsett som ett led i ett dubbelsjälvmord. En flykt från en påtvingad skilsmässa. Och han är övertygad om att de kommer att återförenas. Det är i själva verket katten som hämtar honom till en bättre värld.
Det är alltså lätt att se att katten har en religiös funktion för pojken. För pojken är han Kristus. Något som lyssnar utan att döma och utan att skapa skuld. Enligt en radikal nådateologi. Gud förlåter, människan behöver inte prestera, inte ens erkänna sin skuld. Och katten dör och återuppstår. Tydligare kan kristusparallellen inte bli.
Den tolkningen förefaller rimlig och lämnar öppet för läsaren huruvida det finns någon religiös verklighet. Är gud/katten ett projicerat önsketänkande eller motsvarar det en verklighet? Författaren tar inte ställning till detta. Däremot är det uppenbart att han är kritisk mot ett alltför fyrkantigt instrumentellt förnuft och att han menar ett det finns en mystik dimension i tillvaron. Pojken har mördat två personer och det är väl inte troligt att han odelat kan ha sin författares sympati. Men han hävdar en existentiell dimension av verkligheten som blir en sorts frihetsförsvar mot förmyndarmänniskor. Och i bakgrunden finns en djup och ursprunglig förtvivlan. Författaren har i sin självbiografi ”Ett annat liv” berättat att han skrev dramat under en starkt depressiv krisperiod.
24 nov.16