I Svenska Dagbladet hade docent Kjell Magnusson ett inlägg (25.4) som öppnar för en mer grundläggande debatt. Docenten diskuterar Omar Mustafa-debatten och gör det från Islams synpunkt. Vad krävs för att en svensk muslim skall accepteras i ett svenskt parti. Bakom ligger en rimlig varning mot svensk etnocentrism.
Han reagerar liksom jag gjort i ett tidigare blogginlägg mot Peter Weideruds i grunden nedlåtande påstående att Islamiska förbundet ännu inte hunnit lika lågt som vi själva i sin politiska agenda eller realpolitiska mognad. Det jag reagerade mot var inte främst etnocentrismen i detta utan att det rent generellt innebär arrogans mot meningsmotståndare. Jag tar inte dina värderingar på allvar därför att mina ligger på en högre utvecklingsnivå. Därför inväntar jag lugnt att du blir lika klok som jag.
Men låt mig ta ett annat rätt långt citat av Magnusson som utgångspunkt för vidare funderingar. ”Om däremot livsstilsfrågor- vilka i vårt land anses vara en privat angelägenhet- ingår i definitionen av en god socialdemokrat blir läget ett annat. Måste till exempel en praktiserande muslim inom sitt samfund argumentera för enkönade religiösa äktenskap? Eller räcker det med att han definierar homosexuellas rättigheter sådana de är definierade i Sverige? Är det tillräckligt att följa svensk lagstiftning eller måste man dessutom anamma majoritetsbefolkningens kulturbetingade värderingar vad gäller familj, samlevnad och uppfostran? Det är svårt att komma ifrån intrycket att den bäste muslimen är den för vilken en svensk politisk ideologi och en svensk kultur betyder mer än religionen och den egna traditionen”.
Det ligger mycket i vad han säger. Men det finns också ett bagatelliserande av en värdekonflikt, som är en följd av själva språkbruket. Vad skall vi kalla sådant som antirasism, antisexism och anti-homofobi. Livsstilsfrågor? Eller demokratiska grundvärderingar, demokratiska grundattityder? Vad skall man kalla sådant som människosyn och tolerans? Det är svårt att tala om detta, därför att alla är överens om värdeorden- alla menar sig vara goda och justa- men därför är inte nödvändigtvis alla eniga i sak. Livsstil verkar ytligt och inte så viktigt, talar man om livshållning och människosyn och tolerans verkar det genast viktigare. Och säkert är det värderingar, som ligger djupare och under det som vi kallar politiska värderingar. Hela tiden har vi ett vacklande språkbruk att kämpa med. Man kan mycket väl välja att inkludera livshållning, människosyn och tolerans i begreppet politiska värderingar, ja, mena att de är de mest grundläggande. Säkert är att de är något annat än ekonomiska värderingar.
Observera att jag ännu inte på någon punkt motsagt Magnusson. Bara visat att språkbruket kan göra värdekonflikter mindre än de verkligen är. Det finns en värdekonflikt mellan demokrater och antidemokrater. Och det finns en helt annan mellan liberaler och konservativa. Och i det senare fallet förleds Magnusson i att alltför starkt fasthålla vid sin kritik av etnocentrismem. Det är hans utgångspunkt för denna argumentation. Och det hindrar honom från att se att konservatism varken blir bättre eller sämre av att vara etniskt betingad. Demokratisk konservatism bör alltid respekteras, men det är ointressant om den är sekulär, kristen eller muslimsk. En antidemokratisk och intolerant hållning kan däremot aldrig accepteras.
Att respektera lagarna är ett minimikrav för en samhällsmedborgare. Oavsett vad man tycker i uppfostringsfrågor får man inte slå sina barn. För att någon skall accepteras i ett demokratiskt parti fordras det naturligtvis betydligt mer.
Nu finns det partier sverigedemokraterna (ett parti som knappast kan vara ett förstahandsval för en god muslim) kristdemokraterna, förmodligen till och med moderaterna där det inte är alltför kontroversiellt att vara konservativ. I andra partier kan det nog vara det.
Men här finns nog en viss etnocentrisk blindhet. Man är inte van vid åsiktskombinationen ekonomiskt progressiv och kultur- och moralkonservativ. Det har vi inte sett sedan nationalsocialismen och det går för en svensk inte ihop. Men det är nog ingen ovanlig kombination hos invandrade svenskar. Det är ingen självklarhet till vilket parti en sådan invandrad svensk ansluter sig. Eller vilket parti som med öppna armar är berett att ta emot henom. Kanske uppstår det nya partier eller kanske förändras de gamla. Att det är värdefullt att de nya medborgarna engagerar sig politiskt är ställt utom allt tvivel. Och att de vore fatalt om de kände sig utestängda. Att inte känna sig hemma med den svenska politiska kartan är dock inte uteslutande ett invandrarproblem.
Vad befriande det för övrigt var att läsa Aftonbladets intervju med Nalin Pekgul i går. En rak och uppriktig hållning bland alla de som tassar och sneglar.
29 april 13