Så kommer våren. Vintern i Lund ligger normalt kring noll grader. Det har inte blivit varmare när februari övergått i mars och mars i april. Nu är det äntligen vårvarmt, när man brukar kunna hoppas på den första sommarvärmen.
Jag känner väl en sorts sorg. Den är inte mycket att tala om. Det man inte kan säga klart bör man tiga om. Det förutsätter en inlevelsefull läsare, en läsare i stånd att dikta vidare. Och det kan man inte hoppas på. Det låter bittert, men är det inte alls. Vad jag egentligen menar är att osannolik psykologisk intelligens är sällsynt. Den skarpsinne läsaren ser genast att det är en truism, en logisk självklarhet.
Problemet är vanligen det motsatta. Potentialen för att undgå att förstå också det klaraste och tydligaste är betydande.
Debatterna går vidare. Jag ser i lördags i Göteborgs-Posten att jag gjort Ali Esbati orätt. Jag förlitade mig helt på Yrsa Stenius' tolkning av honom. Men hon tillskriver honom något som han faktiskt inte sa. Han påstod inte att Hitler hade stoppas om man haft vett att inte ta debatten med antisemiterna. Han påstod i stället att det den gången inte hjälpte med fri debatt. Och det har han ju alldeles rätt i. Det enda man möjligen kan förebrå honom är att han använder ett exempel, som är mindre väl valt, eftersom skillnaderna mellan nu och då är så uppenbara. Att fri debatt inte löser alla problem, vet var och en, som låter eleverna debattera fritt i en grundskoleklass. Men där har man möjlighet att lära dem logik och konsekvens och inpränta den moraliska nödvändigheten av intellektuell hederlighet. Det senare är kanske inte så svårt att inse i princip, det svåra är att leva efter den hederligheten i praktiken.
Vi hör mycket tal om eliter. ”Kulturelit”, ”Tyckareliten”, någon lanserade t.o.m. ordet ”moralisk elit”. Detta bygger på ett missförstånd av vad det innebär att vara demokrat. Dumhet är nämligen inte lika bra som klokhet, ondska inte lika bra som godhet. Varför skall en elit hävda det, det är ju en ren värdering? Varför är min dumhet inte lika bra som deras klokhet? En ann är väl så god som en ann.
Att vara människa är att respektera logik och konsekvens. Och att altruism är bättre än egoism. Det är inget svek mot demokratin att hävda detta, utan det är de krav som varje människa är underkastad. Jaget är aldrig större än kravet på redlighet. Det är alldeles utmärkt om en elit hävdar detta. Det är när den sviker sitt ansvar och själv av känsloskäl resonerar ohederligt som det finns anledning att reagera. Ofta känner jag benägen att utropa till den s.k. eliten detsamma som jag alltid vill utropa till näthatarna: Har ni ingen självaktning!
Vi fick i Dagens Nyheter i går ett utdrag ur den nya boken om Lena Nyman. Man kan känna sig främmande för den nya kränkhetskulturen. Men utdraget ger ett tydlig insikt i hur mycket som gått framåt. Det är alldeles bottenlöst vilka kränkningar en ung kvinna fick stå ut med. Och hur en lysande kvinnlig talang misshandlas i männens värld. Man tappar andan över vad manliga kritiker kan vräka ur sig. Ändå tror jag att de själva inte fattade vad de sa. De var uppväxta och präglade av könsmetafysik. Kvinnor och män var olika. Och därifrån är ju steget inte långt till att anse att män är bättre, i synnerhet om man själv är man. ”Du är inte lika mycket människa som jag”, den slutsatsen ligger snubblande nära.
”Jag är nyfiken”-filmerna var på många sätt nakna och uppriktiga. Men jag ser en parallell till Gustaf Fröding. Att ställa sig naken och skyddslös kan slå tillbaka. En flicka med kroppskomplex kan i dag trotsa dem och få gillanden på Facebook. I en fördomsfullare tid kan det i stället slå tillbaka. Uppriktigheten möts med hån.
Mycket mer finns att säga om männens värld. Så förnedrande att vara begåvad och spela på andras villkor. Otvivelaktigt fick Lena Nyman bära på dessa kränkningar hela livet.
Var finns tröst i detta? Lena Nyman berövades chansen att bli lycklig. Så hemskt är det antagligen. Men hon blev Lena Nyman, en stor och unik skådespelerska. Hur många når så långt?
DN har också denna söndag ett reportage om striderna inom svenska kyrkan. Vad handlar de egentligen om? Vad är det för en stor konflikt som ligger bakom. På ett plan kan man säga att det är samma konflikt som finns i samhället i övrigt. Islamofobin. Och nödvändigheten att kritisera antidemokratiska och auktoritära idéer också när de förkommer hos muslimer. Där den rimliga kritiken å ena sidan stämplas som islamofobi, å andra sidan används som argument för islamofobin.
Men djupare ligger naturligtvis problemet med politik och religion. Och politik i det här fallet betyder moral. Ty det är ju ett faktum att de viktiga moralfrågorna inte längre ligger på det individuella planet. Skall vi försöka sträva efter att Guds vilja sker i världen? Eller är Gud något privat.
Däri ligger problemet, inte i att man pratar om politik i stället för religion. Frågan är dock inte lättbesvarad. Själv tror jag att kristendomens poäng är existentiell snarare än moralisk. Förmodligen gäller det att ha kvar båda perspektiven.
Som utomstående betraktare finner jag inte debattnivån inom kyrkan skyhög. Den som vill ha tillbaka den gamla religionen bör betänka att det har sina problem att tolka en allintelligent gud genom de första kristnas ögon. En tid när man visste långt mindre än vi. Och jag tror dessutom att de flesta kristna inte vet hur man tänkte på den tiden, jag gissar att också experternas kunskap är ofullständig. För de som längtar tillbaka handlar det nog oftare om att längta tillbaka till sin barndoms tro, präglad av 1800-talet. Och den som har läst Bengt Lidforss vet hur psalmerna gick på den tiden.
22 april 13