I min ensamma ungdom, de där vackra somrarna i mitten av 70 – talet, fungerade ofta sexualiteten som tröst och trygghet. För den ensamme är erotiken naturligtvis bara en dröm, en lycklig fantasi. Något att fly till från verkligheten. Mindre blida män – och kvinnor – har nog ett starkare inslag av aggressivitet i sin sexualitet. Min resignation, men förmodligen också något ursprungligt kvietistiskt i min läggning, skapade någon sorts sexualförsjunkenhet, som blev ett med sommarens ljuvlighet, med solens stillsamma gång på himlen.
Och hur är det nu på min ålderdom? Jo, det fungerar på samma sätt. Hur mycket som är betingade reflexer vet jag inte.
Men så kom den här hösten med prostataförstoring och kateter. Kan man i det läget finns tröst i sexualiteten? Det faller på sin egen orimlighet, är den första tanken.
Jag tänker på mannens förtjusning i kvinnans kropp som så ofta går hand i hand med kvinnans missnöje över sin egen kropp. Sant att säga tänker jag aldrig på min kropp och aldrig på mig själv som kropp. Jag brukar säga att jag är bäst som text och det är inte bara omvärldens rättvisa dom, utan också min egen upplevelse. En kringvandrande syntax, en virvel av bokstävlar. Jag läste någon gång i min ungdom att mannens mest attraktiva yttre egenskap är att vara lång. Jag har alltid vara medveten om att jag är fysiskt föga attraktiv. Vill man vara vänlig kan man kanske beskriva mig som en späd och nätt liten man.
Men går man omkring med kateter känner man sig frånstötande. Lyckliga erotiska fantasier kan man ändå trösta sig med. Men det blir fantasier om någon annan än den man är nu. Någonstans finns ett rike där man ännu har en plats i solen. Där gräset är grönt och sommaren är oändlig, där kvinnorna är goda och vackra och där min vidrighet inte längre är. Och hon som jag älskar ser på mig och i det ansiktet finns glädje och tröst. Det är bara inte här och nu.
27 okt.17