”Vem behöver Bulletin ? ”, frågar Lars J. Eriksson i Skånska Dagbladet (18 dec.). Är det rätt fråga? Är inte den nya högervågen snarare som den gamla vänstervågen på 60-talet? En rörelse som aldrig fick en majoritet av folket men som helt dominerade de intellektuella, opinionsbildarna. De fanns överallt. Hade synsätt och sätt att uttrycka sig som fick spridning. Är det måhända det vi ser just nu? Då är knappast frågan om att marknaden är mättad.
Och det är väl mycket som tyder på att den stora opinionsstriden utkämpas inom högern. Och i likhet med hur det var inom 60-talsvänstern så finns det en huvudmotsättning och dessutom betydelsebärande motsättningar på båda sidor av huvudmotsättningen.
Här har vi alltså liberaler å ena sidan och konservativa å den andra. Men så har vi liberaler som under inga omständigheter vill stödja sig på antidemokrater (läs gärna: illiberala demokrater)
och de som av maktpolitiska skäl kan tänka sig att göra det. De konservativa har av naturliga skäl lättare att tänka sig detta stöd från de illiberala, men Roland Poirier Martinsson får ses som ett undantag. Men det finns en del till som jag hoppas på. Martin Tunström i Barometern t.ex.
Och vad gör de som finns kvar av vänsterns opinionsbildare? Ja, förutom att vänstern har sina egna konflikter, de hyperkorrekta från universiteten skapar problem för den vettigare delen av vänstern, så vet man inte riktigt hur man skall ställa sig. Det naturliga är att stödja liberalerna och många har reflexmässigt gjort det. Medan en rad prominenta vänsterskribenter har som bärande idé att främlingsfientligheten är nyliberalismens fel. Sverigedemokraterna är egentligen hyggliga killar och våra klassbröder. De uttrycker bara den djupa förtvivlan som nyliberalismen försänkt dem i. Det känns så bra och hemvant att stödja sig på en materiell ekonomisk förklaring. Värderingar är som vi vet bara en reflex att den materiella basen. Dumt att moralisera och tro på individens ansvar. Bättre att se de djupare orsakerna och tänka vetenskapligt.
Men Lars J. Eriksson har många poänger. En är att man numera har svårt att finansiera seriös journalistik och detta är givetvis hotfullt. Vad står man utan en korrekt bild av verkligheten? Utan grundlig och allsidig information? Striden om värderingar kan visserligen vara lika viktig, men det är inte opinionsyttringar det råder brist på.
Sedan undrar Eriksson om det kan vara samarbetssvårigheter som gör att högerkrafterna faller ut genom fönstren på de stora tidningshusen. Jodå, men det kan ju också vara en tro på att papperstidningarnas tid är över. Nätet kommer att bli vad det ännu inte har blivit: opinionsledande. Men samarbetssvårigheter är en god hypotes. Spänningen mellan liberaler och illiberaler har förekommit åtminstone på Svenska Dagbladets ledarsida. Det är rimligen plågsamt att, på grund av oförstående chefer, hämma sin illiberalism. Bättre att verka från utsidan, nätsidan.
Och så väcker också Lars J. Eriksson frågan om ekonomin. Varifrån kommer alla pengarna som gör det möjligt att betala mer än de stora tidningarna? Som den aristokrat jag är, tycker jag att det är lite lågt att tala om ekonomi.
Men man kan ju undra. Jag hoppas att inte pengarna väller ur alltför mörka källor.
21 dec. 20