Av en slump råkar Peter Englunds bok ”Jag kommer ihåg” falla i min hand. Den består i spridda minnen, små noteringar med aforismens korthet, radade på varandra. Alltså typ ”Jag kommer ihåg Familjen Flinta”. Varefter författaren övergår till nästa minne. Det kan man tycka är parodiskt, men det tar ju inte långt tid innan man inser att ett sådant förfaringssätt har sina fördelar.
Dels kräver det ju ingenting av läsaren. Man behöver inte vara van vid att läsa böcker. Det enda som krävs för att det skall fungera är att man är någorlunda jämnårig med Peter Englund och har vuxit upp i samma land. Englund är tolv år yngre än jag, men han börjar minnas tidigt. Det har ju alltid slagit mig hur fritt från regionala skillnader detta land var. Hur enhetligt. Det finns en viss skillnad mellan storstad och småstad och att växa upp i bondemiljö. Men har man bott i Grums på 50-talet så har man samma minnen som den som vuxit upp i Sävsjö. Man såg samma TV-program, man lyssnade på samma radio, omgavs av samma kändisar och idoler. Ibland är den igenkänning, som Englund förmedlar, bara beroende av att han minns hur det är att vara barn, hur barnets blick färgar upplevelsen. När han nämner en ljusblå pyjamas av syntetmaterial, kan jag bara förundras över att han som är tolv år yngre minns samma pyjamas som jag själv. Jag vet att min barndomskompis också hade den. Varav man kan dra slutsatsen att också konsumtionen i landet var ganska likriktad.
Men ibland undrar jag om det verkligen kan stämma? Men måste väl bero på att TV-program som sändes i TV:s barndom återkom efter några år uppehåll. Perry Mason t.ex. minns jag från 50-talet. Och med 50-talet menar jag tiden före mars 1961, då jag försågs med TV.
”Humle och Dumle” var absolut borta från TV vid den tiden, men Englund var kanske en minnesgod 3-4-åring. Men hur kan han minas Snoddas, som slog igenom i Karusellen i början av år 1952? Och som hade en berömmelse som bara varade några år. Men det är mycket vänligt mot den som är tolv år äldre att Englund har en del prenatala minnesbilder. Det man inte minns med hört berättas kan ju stå väldigt levande för en.
Ett minnesfel kan jag beslå den minnesgode med. ”Kyllä” (finska för ja), som blev ett bevingat ord, härstammar inte från 10000- kronors frågan utan från ett internordiskt frågeprogram. Internordiska TV-program, så kallad Nordvision, förekom synnerligen frekvent i TV:s barndom. Jag minns den norske programledarens ”Vi kutter ut utfordreren!”, från samma program.
TV sänder varje år i januari ett minnesprogram om det år som inträffade 50 år tidigare. I år handlade det om 1968. Men detta årliga program har jag följt sedan 2005. Jag har dock märkt att minnesprogrammen förändrats. Man är mera intresserad av personliga berättelser än att fungera som en traditionell årskrönika. Men privata minnen är alltid privata. Det offentliga däremot har vi alla del av. Eller snarare har haft möjlighet att minnas. Det kan vara nöjsamt att lyssna på andras berättelser, det kräver egentligen ingen delaktighet. Och man hoppas väl från programmakarna att få tag på starka berättelser. Men för den som vill ha sina egna minnen väckta fungerar Peter Englunds lilla bok bättre.
27 mars 18