Så läser jag verkligen Horace Engdahls senaste bok, op. 101. Den innehåller vissa fruktbara uppslag. I den meningen att finns saker man kan diskutera.
Horace Engdahl avskyr en modern flockmentalitet. Och han använder uttrycket ”epidemisk övertygelse”. Det kan säkert bli bevingat. Men är det så träffande? Det antyder att modeidéerna är någon sorts pest som oemotståndligt sprider sig. Men jag tror det är en mer aktiv process. Det är inte så att oemotståndliga idéer förvandlar människor till rättänkande. Jag tror att behovet av att vara rättänkande finns som ett starkt psykologiskt motiv hos vissa människor. Det är det som leder sökandet innan man funnit ut vad som anses rätt. Tycker man rätt, ansluter sig till en stark och dominerande opinion så har man stora fördelar. Man kan ohämmat indigneras över dem som tycker annorlunda. Det är tillfredsställande med rättmätig indignation. Det är förträffligt att kunna stärka sitt jag genom att trycka dit andra. Därför tror jag inte att människor passivt smittas utan att de söker en sak som kan ge dem makt, en styrkeposition. Man vill utöva makt och det gör man bäst med opinionen i ryggen.
Men rätt och fel handlar väl inte om vilka behov av makt människor har? Eller ens om vilka opinioner som dominerar. Naturligtvis inte. Det är därför jag inte heller exemplifierar med någon sakfråga. Jag vill bara visa på en aktiv perversion som kan uppträda oberoende av om de perversa har mitt instämmande i sakfrågan eller inte. Säkert tänker Horace Engdahl och jag olika i många sakfrågor. Jag vill bara göra rättvisa åt en iakttagelse han gjort och konstatera att han missat något väsentligt.
Horace Engdahl säger att han blivit bestulen på sin mildhet. En ljus munterhet som han inte kan hitta tillbaka till. Återigen tror jag att han betraktar processen för passivt. Vi löper alla risk att förgiftas. Det är tydligen detta Horace Engdahl råkat ut för. Och giftet kommer mycket riktigt utifrån. Luften är full av gift, i synnerhet i förbittrad polemik. Har man inte tidigare stött på något gift så får man naturligtvis intryck av att det är omvärldens fel. Men man behöver inte låta sig förgiftas, man kan göra motstånd. Det är inte helt lätt, det handlar om andlig smidighet. Det är något mycket viktigt att bevara sin munterhet. Det kräver aktiv ansträngning, det är något viktigt man i så fall kan rädda.
”Jag har aldrig velat vara provokatör eller `sanningssägare`”, säger Horace Engdahl. Det gör det naturligtvis svårare för honom. Det har däremot jag alltid velat vara. Uppsöker man giftet blir man van vid det. Och man får inse att det är begränsat vad man kan åstadkomma. Man får acceptera att om de andra är flest så får de rätt. Det är som det skall vara, det är bara att med glatt mod fortsätta som förut. I några fall kan tiden efter några decennier ge en rätt. Men det är lika troligt att man fortsätter att ha fel. Det kan man inte göra något åt. Men man bör snarare låta det öka ens munterhet.
Aforismerna i denna bok är säkert giltiga för Horace Engdahl själv men deras allmängiltighet kan betvivlas. Han varierar länge tanken att det är overkligt att föreställa sig världen om man inte själv finns i den. Sant i en mening, världen måste ha en iakttagare annars är den bara föreställd, inte upplevd. Men fantasin tillåter oss att föreställa mycket som inte existerar, kentaurer t.ex. Det är inget svårt tankeexperiment att tänka sig allt annat lika men sig själv som icke existerande. En viss fjärilseffekt har väl varje småsak i verkligheten men förutom för några närstående skulle inte ens frånvaro förändra så mycket.
Och jag tror att Engdahls egocentricitet på många punkter låser hans tänkande. ”Kvinnan som åsamkar sin tillbedjare ändlösa bekymmer och mannen som fullständigt struntar i sin beundrarinnas behov, gör det båda att de måste få veta om det verkligen är älskade.” Men att behöva bekräftelse är inte kärlek, synnerhet inte bekräftelse bortom all rimlighet. Det intressanta är om man klarar av att älska. Att vilja ha bekräftelse är bara fåfänga. Det är på samma sätt när han prisar svartsjukan. ”För den som är utan svartsjuka är den älskade bara ett ting”. Det är bara uppblåsta människor som saknar svartsjuka, enligt Engdahl. Det är sant att uppblåsthet befriar en från svartsjuka. Men gör också verklig kärlek. Insikten att andra människor har sin frihet och att man bara kan ta ansvar för sin egen kärlek. ”Slik at vi i mörkret kan svinga ljosens kyndlar” (ljusets facklor).
Aforismen: ”Penetrationen är den enda metafysiska upplevelsen” har citerats flitigt. Där anar man svårligen vilken tanke som ligger bakom. ”Penetrationen är en upplevelse” är det enda jag till nöds kan gå med på. I den meningen att allt man registrerar är en upplevelse. Jag kan tänka mig att orgasm är en extatisk upplevelse som kan påminna om annan extas t.ex. religiös.
Men sexuell extas är inte detsamma som penetration och religiös extas inte detsamma som metafysik, även om det har en metafysisk aspekt.
Men kanske är tanken att en kropp inne i en annan kropp är något transcendentalt. Men då skall man väl använda det ordet i stället. Och lite löjligt blir det hur man än vrider och vänder på det.
Horace Engdahl är en intressant konst-musik- och litteraturkritiker. Men kanske längtar han desperat efter att bli älskad och bekräftad också för sina sämsta sidor. Men så lättflirtad är inte Moder Svea.
24 nov. 21