Jag skall berätta en svensk saga. Nåja, den är väl kanske plattysk, som allt som är svenskt. Men detta må gälla som svenskt. Att förneka Hansan och Luther är att driva det för långt.
Vi följer alltså inte blåsippans väg. Bara de brödsmulor som fallit från de rikes bord. Vi hör pappa och mamma tala genom dörren, rösterna blir allt tydligare och allt hemskare. ”Vi har inte längre råd med barnen. Vi måste se realiteterna i ögonen. Det gäller oss eller dem. Att säga något annat framstår för oss som skadligt och inför framtiden oförsvarbart”. Rösterna blir allt tydligare. Trots allt är vi ju styvbarn. Pappa, som känner sig en smula släkt med oss, är ännu tveksam. ”De måste följa blåsippans väg” säger moder Svea ”långt ut i skogen. Vi har inte råd med några smulor. Minns Per Albins ord att det goda hemmet inte känner till några kelgrisar och inte några styvbarn. Därför måste vi göra oss av med styvbarnen.”
”Det är bättre att hjälpa dem när de är hos häxan. Det är gott gry i Greta. Hon kan kanske klara dem. Om Hans bara överlever fångenskapen, det är inte säkert att han får det så dåligt. Det må vara därmed hur som helst. Vi ansvarsfulla och välordnade måste se till att varje smula undanröjs. Ju förr, dess bättre.”
”Gå, små barn!”, säger moder Svea. ”Blåsippans väg ut i skogen! Och alla ni som tvivlar på vad svenskhet är. Detta är våra svenska traditioner.”
25 nov.14