Jag tror att det finns en stark tradition av medlöperi i vårt land. Vi är kanske goda demokrater. Men bara i viss mån och till en viss gräns. Vi är ett klokt folk som alltid kan resonera. Det där med demokrati kan man alltid diskutera. Att stå det onda emot får inte gå till överdrift. Det är ju också högmodigt, säger man att man är mot det onda, har man ju karaktäriserat sig själv som god. Och på samma sätt är med det som är antidemokratiskt. Vad som är antidemokratiskt kan man aldrig veta så noga.
Kan det verkligen vara demokratiskt att låta den antidemokratiska opinionen bli utan inflytande? Vill majoriteten avskaffa demokratin så är det väl demokratiskt att låta den göra det? Vi såg ju i 30-talets Tyskland att en framgångsrik diktatur kan ha majoritetens stöd. Man vet naturligtvis inte detta eftersom nationalsocialisterna aldrig hade majoritetens stöd så länge landet var demokratiskt. Att de kom till makten på demokratisk väg berodde på att de fick stöd av vissa demokrater. Är det egentligen så stor skillnad mellan en demokrati och en diktatur som har stöd av majoriteten? Så där kan man som förnuftig svensk resonera.
Och resonerar man med varandra så påverkar man varandra. Diskuterar man med antidemokrater så blir de kanske så småningom demokrater. Vad är problemet om man märker att vi har blivit allt mera lika? Har de inte blivit demokrater, så har väl vi resonerat oss fram till en ny definition av vad som är demokrati.
Och vi som är demokrater? Vi har ju också våra motsättningar. Det är så tråkigt att vår enda gemensamma nämnare är att vi är mot något. Det är ju ändå de inomdemokratiska motsättningarna som är intressanta för oss. Antidemokraterna drabbar ju mest främlingar och flyktingar. Och i det inomdemokratiska spelet behöver vi antidemokraternas stöd. Varför skall inte antidemokraterna ha rätt till demokratiskt inflytande? De nationalsocialister det här är frågan om är ju nationalsocialister med mänskligt ansikte. Situationen är ju helt annorlunda nu än i 30-talets Tyskland. Sveriges förfärliga 30-tals medlöpare visste ju ingenting om vart högerpopulismen kunde leda. Varför skall man såra oss med att jämföra oss med dem? Vi vet ju att ingenting är jämförbart. Varför skall man jämföra oss med en massa medlöpare som ännu inte visste vart det kunde leda.
Nog av med satiren. När jag ser i högerpressen en osignerad ledare är förstås min första tanke att man vill markera att innehållet är viktigt. Detta är något så viktigt som tidningens linje, inte ett verk av en enskild tyckare. Men det finns en molande misstanke hos mig att anonymiteten finns för att ingen enskild skall behöva ta ansvar för den i framtiden.
30 juni 21