Så läser jag den avslutande delen i Kerstin Ekmans katrineholmskvartett, En stad av ljus. Det är på många sätt en större roman än de övriga. Den efterlämnar en känsla av sorg. Tragiken är svår att värja sig mot. Jag kan inte förklara varför den känns så mycket mera drabbande än de andra böckerna. Tragiken fördjupad, katrineholmshatet våldsammare? Kan det bero på en så enkel sak att det är en roman berättad i jagform. Och att berättaren är en förlorare bland förlorare. Det som skiljer henne från andra förlorare är att hon haft en viss tur på det yttre planet. Men hon är lika uppgiven.
I början undrar man vem som är berättaren. Men så förstår man att det är Ann- Marie, flickan som vuxit upp hos Tora Otters son Fredrik och svärdotter Jenny (se min blogg 22 dec. 20). Och som också i hög grad som barn protekterades av Tora. Nu är hon vuxen, gift, och bor i Portugal och har rest hem till Katrineholm för att sälja sitt hus. Samtidigt letar hon efter sin dotter Elisabeth, som är på rymmen. Och så får man hennes förgångna i tillbakablickar.
Elisabeth har skickats iväg på semesterresa till Sicilien tillsammans med Jenny. Men smiter på flygplatsen medan Jenny sitter fast i planet. Så där sitter Ann-Marie i sitt hus och kommer ingen vart utan väntar på Elisabeth. Ann-Marie är gift med Hasse som är en hårt arbetande kapitalist, som till sist gör konkurs. Och så får vi återblickar på hennes liv. Hennes misslyckade studier i Uppsala och hennes måttligt framgångsrika journalistkarriär.
Man undrar hela boken varför hon har så dålig hand med sin adoptivdotter. Men jagpersonen som hela tiden berättat saker ur sitt förflutna, otroheter och annat, avslöjar på slutet
plötsligt något som hon aldrig tidigare nämnt. Och konstigt nog är det när dottern kommit tillbaka och berättar varför hon tycker illa om mamman. Det är något som skaver här. Visst kan man frisera en framställning för en tänkt läsare. Visst kan man dölja saker också för sig själv. Men att i samtal låta något avslöjas som man inte har berättat. Ligger det inte något orimligt i det? Inte ens en otillförlitlig berättare borde inte gå så klumpigt till väga.
Det är också en metafysisk roman och en vetenskapsteoretisk. Den av Ann Marie dyrkade fadern, som spelar en stor roll i romanen, är nämligen uppfinnare. Så hon får tidigt ett stort intresse för Fysik. Det är svårt att bli klok på de metafysiska inslagen, kontakten med en helt annan värld. Kanske handlar det om en psykos, kanske om ett genuint metafysiskt behov? De metafysiska och vetenskapsteoretiska inslagen har ju det gemensamt att de ställer frågan om vad som är verklighet på sin spets. Maria Schottenius som skrivit en avhandling om romanen arbetar både med fysikalisk - matematiska teorier och jungiansk analys.
Jag vet en roman som fyller mig med en stor och hopplös sorg, Eyvind Johnsons bästa bok Hans Nådes Tid. En stad av ljus efterlämnar en liknande sorg. Men inte bara över livets ohjälplighet utan också över sårighet och låghet.
Kanske beror det helt enkelt på att det inte här är öde och omständigheter som är problemet. Utan människorna.
19 jan. 21