Det är dumt att diskutera med mig om Corona. Jag har till skillnad från många andra ingen säker åsikt. Vilket visar sig i att jag först tveksamt och efter ett tag accepterade karantänen, utan att vara övertygad om att det är det rätta.
Hur lever jag under epidemin? För egen del klagar jag inte. Av den enkla anledningen att jag inte har så mycket att klaga på. Det är trist att leva utan Göteborgs – Posten, Dagen, Upsala Nya och ett tjugotal andra tidningar. Men värre att inte kunna läsa de tidningar jag har tillgång till med glädje och intresse. Det som det intresserar alla andra att läsa om, är mig direkt motbjudande. Med äckel studerar jag skribenters bild-by-line som jag en gång gillade och skummar med stor självuppgivelse deras artiklar. Men jag kommer antagligen inte att kunna glömma det, när pandemin är över, ty jag har inte lätt att glömma. Min tillit har så att säga fått en knäck för alltid. Jag har alltid varit bra på distans men här hjälper det nog inte med 200 meter.
Så det finns alltså en stor motvilja mot att ta del av debatten. Jag är således långt mindre noggrann än jag brukar vara. Annars brukar jag hålla reda på var den enskilde opinionsbildaren står, oavsett om jag gillar det eller inte. Men här finns ingenting av min vanliga kritiska energi. Det skapar en ovanlig diskrepans till de hängivet engagerade och tveklöst övertygade. Som inte främst handlar om åsiktsskillnader.
Några hållningar tycks mig dock uppenbart rimliga. De som bäst förstår epidemin är experterna på sjukdom och smitta. Att opinionsbildare eller politiker eller engagerad allmänhet tror sig veta bättre är bara populism. Nu kan man säga att det svenska experterna motsägs av experter i andra länder och att detta gör det ännu svårare för lekmän att ta ställning. Många väljer då att följa Tegnell, men kritisera honom för oförsiktighet. Själv misstror jag den opinionen. Men den kan ju ha rätt.
Nu får myndigheternas råd och människors spontana försiktighet konsekvenser för annat än hälsan. Dessa konsekvenser oroar mig starkt och är grunden till min tveksamhet. Jag vill inte se ett fritt kulturliv gå under. Ingen tycks dock tveka om prioriteringen här. Främst gäller det att rädda liv. De konsekvenser man ser får man acceptera och försöka i ringa mån kompensera. Ingen tror egentligen något annat än att skadorna även i bästa fall kommer att bli betydande. Men man sätter alltså viljan att spara liv högre. Och kanske har man rätt. Det var ju dessa vaga skäl som för mig blev tungan på vågen.
Att jag dröjde så länge med att gå in i karantänen berodde på ett privatmail från en bättre insatt. Han tyckte att man utan vidare kunde gå på bibliotek medan biografer absolut borde undvikas. Mitt bibliotek var glesbefolkat liksom min buss och i min affär var det inte heller någon större trängsel. På min favoritbiograf sålde man bara hälften av biljetterna så att människor kunde sitta glest och man städade ofta. Det föreföll för den omdömesgille inte så farligt.
Som gamling löpte man ju större risk än andra, man blir allvarligare sjuk. Men man hade samma risk att bli smittad och föra smittan vidare som alla andra. Varken mer eller mindre. Och det var ju det senare, tänkte jag, som var den moraliska aspekten. Men sedan kom jag på att den moraliska aspekten inte begränsar sig till detta. Blir man sjuk som gamling så är risken för att man kraftigt belastar sjukvården mycket större än om man, när man blir smittad, är ung och frisk. Det var ännu ett skäl för mig att gå in i karantänen. Men med mitt val kommer jag alltså att bidra till att krossa många liv. Att den allmänna opinionen tycker att det är i sin ordning påverkar mig inte så mycket.
Och det är ruskigt med den tendens till moralism och angiveri som sprider sig. Man har bl.a. filmat gamla människor som handlar i Östermalmshallen. Jag har till och med läst att någon ondgjort sig över en gammal farbror som köpte Aftonbladet. Det är inte så lätt för alla gamlingar, många lever sitt eget liv och det känns inte vare sig bra eller naturligt att begära hjälp av främlingar. Inte så få av de gamla är oförmögna handskas med en dator. Man brukar bekymra sig över människors mentala isolering. Genom karantänen blir den påtvingad. Det är lätt att bli för berusad av sitt eget samhällsansvar. Men man får nog inte begära en hundraprocentig lydnad. Det handlar ju ändå om riskminimering. Och den kan aldrig bli total, medan varje åtgärd för att ligga lågt drar sitt strå till stacken. Att med sträng moralism kräva att var och en gör sitt yttersta vittnar om att regelföljandet blivit självändamål.
23 april 20