Jag fäste mig vid en passus hos Johanna Ekström i DN (16 dec.) som skriver nyanserat om sina erfarenheter i ljuset av me too. ”Varför säger vi så ofta stropp när det redan är för sent?”. Men sanningen är att de aldrig för sent att säga stopp. Ni hör tidens beskäftiga kommentarer. Vad är det för en förnedrande manssyn som som ligger i detta? En man som inte kan stoppas. Är inte detta en förnedrande manssyn? Nej, det är en realistisk människosyn.
Filosofen, där förnuftet styr känslans vilda hästar. Hur ofta ser man honom/henne? Den sunda egoismen säger ju att det är mycket skönare att låta hästarna löpa. Vem vill självdisciplin, när bristen på självdisciplin ger en själv fördelar? Naturligtvis är det inte alltid så, att låta reptilhjärnan styra kan ibland på lång sikt drabba även det välförstådda egenintresset. Men det kan vara så att även på långt sikt gynnas jaget av tygellösheten. Makt är människans mål. Jag föddes att bekämpa denna målsättning.
Jag är en gammal man. Hur gammal går knappast att beräkna. Det är någonting i moderniteten som jag inte kan erkänna. Hur många talar idag om livshållning? Men jag ser framför mig hur filosofen leende griper tyglarna. Lugn, upphöjd, människovänlig. Att höja sig över livets gyttjebrottning. Är det bara en förmäten dröm? En naiv idealism (ånej, naiv är den väl knappast). Men jag skattar. Ni har ingen respekt för den andra människans frihet. Ni är dåliga liberaler!
20 dec.17