Jag känner starkt att jag borde säga något om hustruns bok, som nu har kommit ut. (Christina Bergil: Något så vackert). Innan eventuella, professionella, kritiker har hunnit säga något. Så att var och en kan se vad som var min grundhållning.
Det är alltså hennes tredje skönlitterära bok. Det enda jag är övertygad om är att det är en lysande bok, stor och väsentlig litteratur. Det jag inte vet är om den kommer att recenseras. Utrymmet för recensioner krymper och det är ett litet förlag. Och om den recenseras, kommer den att bedömas efter sitt rätta värde? Det vet man inte.
Är det inte konstigt att vara gift med en människa vars storhet man är övertygad om? Jo, det är konstigt. Men dels har jag hunnit vänja mig, det är dock den tredje boken, och dels är kreativiteten alltid ett mirakel. Det finns inga stora människor bara människor med stora ögonblick, har det sagts. De betydande författarna har dessa stora ögonblick när de skriver.
Jag tror att det finns ett subjektivt moment i all litteraturbedömning - se Lena Anderssons kolumn i DN i lördags- och det jag diskuterar här är min eventuella partiskhet. Det kan ju finnas vissa svåråtkomliga samband, sedan man avfärdat den enklare vänskapskorruptionen. Likheter i sensibilitet, värderingar, litteratursyn som en gång drev oss samman och som förstärkts genom åren.
Jag håller detta för hennes bästa bok. Lite för smärtsam för att kunna fungera som kioskvältare. Jag brukar säga att Pär Lagerkvist inte skulle haft en chans i dagens förlagsklimat. Den oinitierade kan frestas tro att det är en överdrift: ”En blivande nobelpristagare måste man väl åtminstone gett möjligheter att fortsätta.” Men de som vet hur det är, måste ge mig rätt. Lagerkvist var extremt olönsam i många, många år. Ingen kunde förutsäga att han skulle få nobelpriset, men man såg förstås att det var viktigt litteratur. Att inte ens han hade klarat sig är ett mått på vad kvalitetslitteraturen idag har att kämpa med. Utan alla jämförelser i övrigt.
Christinas syster, som nyligen läst boken, önskade henne alla tänkbara priser. Och det är faktiskt troligare än att hennes bok blir en försäljningssuccé. Så nu har jag varnat dig, förflackade samtid! ”Underhållande” är ett lika missvisande epitet som när Mussolini fällde det om Ezra Pound. Däremot är boken svår att släppa. Man sitter som i ett skruvstäd.
Christinas första bok ”Sju vita vargar i ett träd” behandlades omilt av kritiken. Jag kan inte tycka annat än att det var orättvist. Det var en vass, rolig, bok med en underskruvad humor, som fick mig att tänka på den danske författaren Hans Scherfig. Jag tycker kanske att man inte bedömde den efter sin art.
Men de två senaste böckerna är mycket mer väsentliga. Den förra, Den jag var innan, blev mycket riktigt ett kritikersuccé med två fatala undantag. DN recenserade inte alls, Sydsvenskan sågade. Men den fick kraftiga lovord från tre av Svenska Dagbladets kritiker och en lysande recension i Aftonbladet. Expressen, Göteborgs-Posten och Skånska Dagbladet var också positiva. DN tystnad bidrog nog till att landsortsrecensionerna blev färre. DN:s kultursida är nämligen extremt beundrad av förhoppningsfulla landsortsrecensenter. Bara några självständiga, Helsingborgs Dagblad, Kristianstadsbladet, berömde kraftigt. Sydsvenskans sågning ledde till att det extra intresse som är förknippat med en lokal författare uteblev.
Vad som kommer att hända nu, vet jag inte. Jag ser att jag måste skriva ytterligare ett blogginlägg om själva boken. Den har tre teman som är invävda i varandra och som förstärker varandra. Jag återkommer.
21 okt.14