Någon gång drabbas även jag av en ny tanke. Många uppfattar det som skryt när jag skriver att detta och detta har jag hävdat i decennier. Men är snarare ett erkännande av hur mycket av det jag säger som är upprepning och låsthet.
Men jag läser en ledare i Flamman (Jonas Wikström 13 okt.) som får mig att ompröva. Det handlar om hur man skall förhålla sig till sverigedemokraternas väljare. Dessa människor är naturligtvis inte omöjliga att påverka, framhåller Wikström. Om jag skall utveckla ledarskribentens tankegång så är effektiva metoden inte att angripa främlingsfientligheten. Det ligger någonting i det, angrepp gör ofta att människor av ren prestige och ren självhävdelse framhärdar i sina idiotiska attityder. Taktiken skulle vara att visa att andra frågor är viktiga och relevanta för dessa väljare. Det finns det ju inget som hindrar dem från att inse. Det är kanske det bästa vi kan hoppas, fördomarna uppges inte men de blir mindre dominerande och styrande. Jag har tidigare talat om attraktionen med enkla lösningar och den psykologiskt tillfredsställande i att finna syndabockar. Det förblir naturligtvis så, men långt ifrån alla är så blockerade att det stänger ute andra resonemang. Att något annat tedde sig viktigare, var ett bättre eller åtminstone minst lika bra svar på missnöjet skulle minska fördomarnas samhällsinflytande. Hur mycket de än levde kvar i hjärtana. Samhället påverkar människor, inte bara tvärtom och debatten styr vad man upplever som viktigt. I det avseendet är vi alla påverkbara.
Kvar står naturligtvis den enskildes ohyggliga ansvar för sina ord och åsikter. Det kan inga taktiska funderingar utplåna.
Jag läser Bengt Kristensson Ugglas biografi över Gustaf Wingren och tänker på Greta Hofsten och de svenska maoisterna. Vi hade alla en falsk bild av dåtidens Kina. Maoisterna var naturligtvis mer lurade än vi andra men vanliga mediekonsumenter anade inte vidden av den kinesisk-maoistiska demonin. Vi uppfattade den som en variant som åtminstone var förskonad från en del av sovjetkommunismens lyten. Kanske blir de svenska maoisterna och folket i bild- folkfronten mera rättvist bedömda om man bortser från Kina och utrikespolitiken. Hur skall man med dessa uteslutningar bedöma dessa nationalistiska, traditionella, försvarsvänliga, arbetarklassromantiska människor? Man misstrodde dessutom feminism och sexualliberalism. Det ter sig väldigt mycket som en frikyrka utan Gud. Någon främlingsfientlighet fanns det inte, annat än i enstaka fall, när kärleken till svenska arbetare drevs för långt. Kritiken mot Israel var inte värre här än i den övriga vänstern och berodde naturligtvis på att Israel uppfattades som västerländskt och att tredje världen alltid hade rätt.
Moralismen var en bärande bjälke. FNL-rörelsen började med ett moraliskt ställningstagande och även efter det att marxism hade bildat grunden, var moraliska argument vanliga. Sara Lidmans retorik var genomsyrad av moralism. Det förefaller alltså på inget sätt konstigt att en kristen människa som Greta Hofsten hamnade här. Som liberal och upprorisk libertin stod jag naturligtvis i den allra skarpaste motsättning till dem. Men idag kan man väl kosta på sig att undra om de svenska maoisterna inte också var lite rörande.
25 okt.16