Så är det dags för det stora blogguppehållet. Det är tilltaget med viss råge, fullt så länge är jag inte borta. Men att det omfattar hela Mars gör det lättare att komma ihåg. Och det är bra för mig att ha några dagar att ställa om mig.
Det är till USA jag skall resa, till sydstaterna. Jag har alltid varit intresserad av sydstatslitteraturen vilka de som läst min blogg länge har kunnat märka. Att det, alltsedan resan blev bestämd, varit ett dominerande litteraturval är förstås ingen slump. Så brukar jag förbereda mina resor.
Att det naturligtvis hade varit fullt möjligt för mig att medföra min dator och skriva resebrev är givetvis sant. Med det är mitt hjärta främmande. Jag kommer inte heller att läsa några svenska tidningar medan jag är borta. Däremot kommer jag att skumma vad som sagts i debatten när jag kommer hem.
Det är till Memphis i Tennessee jag kommer först. Sedan räknar jag med att åka kring lite i södern. Memphis, Elvis Presleys stad. Det är alltså drömresan för många som vuxit upp på 50-talet. Det känns stort och lite oförtjänt att få komma till just Memphis.
Mitt förhållande till rock´n roll är huvudsakligen nostalgiskt. Förknippat med ett intensivt intresset under mitt lyckligaste uppväxtår. Inget återkallar tiden starkare än Elvis röst.
Men själv höll jag mig till harmlösare idoler, smörsångaren Pat Boone t.ex. Det är först efteråt jag tänkt på Elvis Presleys sensualism och farlighet. Och att han representerade ett nytt manlighetsideal. Som bröt med träaktiga hårdhetsideal, cowboyhjältar med stenansikten.
Sorgsna och olyckliga revoltörer av typ James Dean var en tredje typ. Men Elvis representerade den farliga sexualiteten. Han är kanske inte alla den generationens kvinnors hemliga dröm, men mångas. Motreaktionen är säkert en puritansk reflex.
Nå, hur är det svenska debattläget nu när jag tar paus? Det var anmärkningsvärt att jag, när jag skrev om min blogg i torsdags, inte alls nämnde det som mest karaktäriserar min blogg nämligen dess karaktär av debattkommentar, åsiktsjournalistik. Jag har en ganska god bild av debattläget i landet och det borde inte bekymra mig att de som alls kommenterar debattfrågor i min blogg notoriskt säger emot mig. Det är klart att det är angeläget att göra sin röst hörd om man har motsatt åsikt och de representerar bara sig själva. Men det bidrar naturligtvis till känslan av meningslöshet att den enda för mig märkbara reaktionen är att jag motsägs. Erik Wijk som kommenterade mig en gång sas sig dock, trots att han är meningsmotståndare, uppskatta min konsekventa hållning.
Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet anser att det liberala inbördeskriget försvagar liberalismen. Men det har fått henne själv att grubbla över sin liberalism och försöka klargöra sin hållning. Det är snarare en styrka än en svaghet när liberalismen angrips utifrån. Fredrik Haage i Smålandsposten är inte bara icke-liberal, utan antiliberal. I likhet med vänstern vill han gärna skylla populismen på liberalismen. Som Lisa Magnusson i DN påpekat torde öppningen mot SD från moderaternas sida leda till att liberalerna försvinner från partiet till centerpartiet och att de invandringskritiska inte ser något skäl att stanna kvar i ”SD-light”. Inför detta logiska och svåremotsägliga analys har Susanne Birgersson i Göteborgs – Posten (23 feb.) ingenting annat att säga än: ”Dumt, dumt, fel förstås, men framför allt så fruktansvärt dumt”. Och sedan följer inga argument. Sällan har jag sett en maktlösare ledarskribent.
28 feb.17
 
Nästa blogg alltså, måndagen 3 april.