Jag har läst en oväntat bra bok om Frans G. Bengtsson. En bok där man verkligen kommer Frans G. Bengtsson nära. Den heter ”Frans G. Bengtsson. En minnesbok” (redaktör Germund Michanek) och kom ut året efter hans död 1954. Jag köpte den, någon gång i våras, tror jag, på Clemenstorget för 5 kronor. Där skriver 26 personer om honom. Fast i några fall handlar det om människor som intervjuat honom, när det begav sig. Dessutom får mans hans studentuppsats om Gustaf Fröding.
Frans G. Bengtsson dog alltså på höjden av sitt rykte. Och det har sina fördelar med omedelbara och omfattande minnesböcker. Någon distans har ännu inte hunnit etableras, minnena är färska, generationskamraterna vid liv.
Mest avslöjande är en intervju av Barbro Alving som verkligen kommer bakom fasaden. Hur gör man ett psykologiskt porträtt av en man som avskyr psykologi? Det var ju Frans G. Bengtssons stilideal att man skulle berätta vad som händer på ett yttre plan men inte tro sig veta något om sina gestalters inre. Detta i likhet med de isländska sagorna.
Ingmar Bergman säger i en intervju av Stina Dabrowski att han är känslomänniska och nästan uteslutande känslomänniska. Det tycker jag gäller också för Frans G. Bengtsson. Det gör att hans drastiska och reaktionära uttalanden bör tas med en nypa salt. Det är mycket bestämda hållningar, men inte alltid fullt konsekventa. Han är vad man kallar en färgstark och frodig personlighet. En mycket lundensisk hållning, tänk Sten Broman och Allan Fagerström, även om det inte är den enda lundensiska hållningen. Där hyperbolen, överdriften, är en flitigt nyttjat stilfigur.
Humorn och kraften är det som gör att hans formuleringar fyller en med glädje. Varför ter sig då Sven Stolpe så olustig? Så att man hellre skattar åt, än skrattar med honom? Visst är formuleringarna kraftfulla och humor kan man inte heller alldeles frånkänna Sven Stolpe. Jag tror det är bristen på självdistans. I de lundensiska exemplen finns denna nödvändiga ingrediens.
Det handlar också om generositet. Ivar Harrie säger mycket fint i sin biografi över Frans G. Bengtsson att han aldrig skulle tvekat att låta tjänstefolket sitta med vid bordet. Inte för att han på något sätt var demokrat. Men av brist på småsinthet.
Frans G. Bengtsson var krigsromantiker. Men bara gällande förflutna krig. Det moderna storkriget tycks honom enbart olustigt. Liksom för övrigt den moderna världen som helhet. Här finns paradoxen. I sagans och konstens värld kan man romantisera, verkligheten kräver sans och lugnt bondförstånd. Hysteri och extas är denna romantiker främmande, det överspända är inte hans vän. Det är konstens värld som glittrar, verkligheten är alltid lite olustig. Där gäller bara vintermänniskans etik, att uthärda.
Sven Stolpe tror att Frans G. Bengtsson hade ändrat sin syn på litteraturen om han hade läst Dostojevskij. Det är en hypotetiskt antagande, men det hade säkert inte hjälpt. Det troliga är väl att han funnit Dostojevskij usel, precis som Jan Myrdal gör. Konstigare och mer paradoxal är Bengtssons beundran för Joseph Conrad. Conrad liknar så vitt jag förstår mer Dostojevskij än de isländska sagorna.
Och hans ostoppbara monologer fulla av drastiska överdrifter – det som han brukade underhålla sina beundrare med på Håkanssons konditori - är mycket långt från islänningarnas kärva saklighet.
Men Barbro Alving kommer nära den rädde lille pojke han en gång var. När han får en syster förflyttas han till en ensam bädd en trappa ner. Och vaknar mitt i natten och är mörkrädd.
När en yngre syster i 14-15 årsåldern vaknar och är mörkrädd vågor hon inte vända sig till föräldrarna, men får övernatta på soffan i Frans rum. Och för detta känner hon stor och livslång tacksamhet. En gång exploderar en lampa för Frans medan att sitter och läser Edgar Allan Poe. ” Jag blev ett enda knyte av fasa, allt själsliv var borta, det var bara nakna skräcken kvar. Och håret reste sig bokstavligen på skallen, det började längst bak i nacken, som ragg......”
”Far var även i bästa fall en hård jävel.......”, säger han om sin far. Och i Kristianstad läroverk var lärarna stränga. En slogs även vid skolavslutningar så föräldrarna stod trycka mot väggen i skär fasa. En annan slog en elev i huvudet med ett renhorn så att blodet började rinna. ”Gå ut och tvätta dig ditt svin!” kommenterade läraren. Dåliga nerver fick man inte ha på den tiden. Men man fylldes av hämndkänslor.
29 aug.18